why don't you talk about it

Lyssnar på "lesser matters" och känner ungefär samma sak som när jag hörde "futile crimes" första gången, att jag missat första skivan från ett av de de där banden som är så mycket mer än, ja, musik. Jag håller även på och läser Linda Skugges krönikasamling "Akta er tjejer här kommer gud och hon är jävligt förbannad".

Idag har jag gått barärmad vid dammen och druckit kaffe på fik, ensam med solen i ansiktet. Tänk att man (jag) är så rädd för att göra saker ensam, folk kan ju tro att man inte har några vänner (oh, hemska tanke!). Ni förstår vad jag menar. Fast att fika ensam är något av det mest harmoniska jag vet och det är en spärr jag kommit över, till skillnad från att gå ut på klubb ensam, det är ju faktiskt en annan sak, även om man är ganska säker på att träffa folk som man känner litegrann så skulle man känna sig som den konstiga som inte har någon att prata med i kön.

Har även beundrat lysande röda löv, invigt höstkängorna, fotat mer motljus vid Paradisvägen.

Tillbaka till Linda Skugge. En del saker som hon skriver får mig att skratta, andra att snyfta, en del saker känner man igen sig i, andra är mer svårrelaterade eller går en bara förbi. I vilket fall är det ju flow i det hon skriver, att analysera hennes personlighet vidare känns inte ett dugg relevant.

Det senaste skönlitterära jag läste innan denna bok var Allt av Lowden, också hon omtalad men så olik Skugge att jag får lust att höra dem uttala sig om varandra. Båda har de det där ordflödet som får en att fastna men där slutar likheterna. Det har redan skrivits mycket om det fantastiska i Allt, att Lowden ligger mig mycket varmt om hjärtat känns som något som hör till hela min person. Skulle kunna skriva mycket mer om det någon gång... Men att båda dessa författare har mycket att säga och att de vågar använda språket (på olika sätt) för att säga det de vill är det jag vill komma fram till. Nästan varje gång jag ska skriva något tänker jag, nej, ångest, jag har säkert upppfattat allting fel, och jag är väl inte rätt person att uttycka mig i detta och så trycker jag på delete hundra gånger om.

Som sagt är jag däremot alldeles bedårad av alla människor som säger något som känns viktigt (och lyckas), det är ju det som jag är så otroligt rädd för att inte göra. Att alla jag bli missförstådd. (-Av vem? , det kan jag inte svara på.)

Ett annat lästips, om någon skulle orka, Lennart Lundquist "medborgardemokratin och eliterna". Plötsligt blir samhället något helt annat än vad man trott det vara... När man börjar dela in den i verklighetsplan och aktör-struktu-realtioner.

Att fördjupa sig i.