I'll be your mirror

Idag. Hur oktoberstormen kastar lövträden fram och tillbaka med samlad kraft bakom rutan. Mitt fönsterbläck vars smutsbruna stenplatta är en horisontal länk till en gammal identitet som jag någongång tyckt varit jag. 3 Shelflife, en vissen ros i plastkruka, jag och Siri skrattande och 15, lavendeldoftande ikealjus...

Lite vind får komma in genom köksfönstret för att mildra oset från de ugnsgrönsaker som ligger för att svalna innan de får sin plats i kylskåpet som mat att microvärma i skolan. Ikväll ser jag fram emot att möta en bit sena tonår på mejeriet, gråta en skvätt till "homesick" och cykla Fjelievägen hem för att vakna motiverad och skärpt måndag morgon.

Ibland tänker jag på "Stockholm Stockholm stad i världen", stulna framtidsplaner och sådant som aldrig kommer ske på ett sensommarljummet plaza i Madrid. Sådana ögonblick man framkallar i sin 25 kvm lägenhet, innesluten mellan sjukhusblå korridor och lerig grusgång. 

Här i min lilla värld vars centrum strålar från min macbook kommer jag svindlande snart tillbringat ett år närapå oförankrat till tidigare liv, märkligt nostalgibefriat trots att ensamheten och lyckorusen avlöst varandra olikt allting annat mitt i vardagens eviga vara.

in the flowers

Jag hade egentligen inte tänkt hålla bloggen vid liv, men så fick jag lust att publicera lite tankar om Loretta Lux utställningen jag såg på kulturhuset i Stockholm i tisdags. Och så kan jag inte låta bli att nämna Animal Collective spelningen på mejeriet igår, en upplevelse som jag säkert skulle kunna skriva lika många rader om men det känns rätt onödigt egentligen.

Att ta del av Loretta Lux bearbetade dockhusvärld är en hisnande upplevelse. Lorettas dockbilder är inte som andra, för bakom glasartade ögon och onaturligt ren hy tittar mänskliga barn av kött och blod fram, barn som har en historia att berätta. Den subtila gränsen mellan liten flicka och leksak, liten pojke och karriärsnarkoman oroar och berör, men är inte på något vis entydig. Plastigt och groteskt, eller tilltalande och sinnrikt, minutiös hantverksmässig skicklighet och en stormande samhällskritik.

Loretta Lux har under flera år arbetat med en serie fotografier, de flesta föreställande barn omgivna av en bakgrund som är presenterade, precis som Barbie i sin genomskinliga låda med tillbehör och användningsområde i lyxig förpackning. Bakom varje bild ligger det uppåt flera månaders arbete, något som inte förvånar betraktaren då detaljrikedomen i de i första ögonblicket enkla porträtten är överraskande stor. De ligger och väger mellan fantasi och verklighet, en dataspelsvärld som är lite för realistisk för att det ska kännas okej att avfärda det hela som ett leksaksprojekt. Barnens proportioner är okorrekta, men inte så fel att det stör deras allvar, istället bidrar de till att få mina tankar i gungning. Jag känner igen dessa ”perfekt” klädda barn, med deras tillhörande vuxenvärldsrekvisita, inte bara från amerikanskt glättiga filmer utan från min omvärld, från barnen jag mötte på min praktikplats på dagis och från mitt sjuåriga jags prinsessdrömmar. Prydliga lockar och välskräddade vuxendressar men också oklanderliga ansikten vars snedvridna proportioner hör ihop med det typ av barnideal som funnits sedan 1700- talets porslinsdocka till de ”bratz” leksaker som vi idag med avsmak kritiserar, men ändå accepterar genom att ignorera dess existens.

Historiskt sett är ifrågasättandet av vuxenkopian en ny företeelse, barnkläder som skiljer från vuxenkläder introducerades relativt sent, inte förrän på 60 och 70 talen fick praktiska och lekvänliga kläder sitt egentliga genombrott. Miniatyrer väcker av någon anledning sentimentalitet, små saker som brukar vara stora är liktydigt med gullighet, och jag är övertygad om att det är denna ådra i mig som tilltalas av porträtten. Samtidigt som ansiktena förmedlar en stor dos obehag går estetiken i dem inte att ta miste på. De påminner ibland om ljusa, pastelliga renässansmålningar. Jag känner igen ett lätt plågat, eller bitterljuvt ansiktsuttryck från de porträtt av unga män som var så populära under Italiens ungrenässans i en del av barnens poetiska, undrande uppsyn. Denna märkliga skönhet är det som skrämmer och väcker känslor, och gör att utställningen känns så relevant. Vi läser numera allt oftare om skönhetstävlingar för barn, få saker upprör mig så mycket som föräldrar som tar sina döttrar (för än så länge verkar det vara flickorna som objektifieras vid tidigast ålder) till dessa totalt empatibefriade tävlingar. Det är tydligen bra att barn så tidigt som möjligt lär sig att världen är hård och orättvis. Lorettas flickor och pojkar hade i vilket fall helt klart kvalat in bland de vinnande barnen, förutom genom en faktor. De ler inte, utan de verkar istället vilja säga något under den tjusiga ytan, alla barnen har en historia, och de vädjar till betraktarens uppmärksamhet.

springtime

Ibland tänker jag på alla borttappade ting och känner hur en bit av min identitet gått förlorad. Vintergäck och krokusknoppar går hand i hand med materialism och förälskelse. Idag blir det tenta och havregrynsgröt.

Sunday morning

Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, Sunday morning
It's just the wasted years so close behind

Watch out, the world's behind you
There's always someone
around you who will call
It's nothing at all

Sunday morning and I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Early dawning, Sunday morning
It's all the streets you
crossed, not so long ago...


Tillsammans med "pale blue eyes" behövs inte så mycket mer musik.

All tomorrow's parties

Idag tog det lång tid att vakna efter tiotimmarssömnen. Trevliga fredagsmorgonen med DNs kulturdel förstördes av alliansens beslut att lägga ned lagen som säger emot utbyggningen av kärnkraft. De talar om ett stort steg för framtidens energi: borra sönder våra urberg och fyll dem med radioaktivt avfall, för att få billigare el men ändå kunna säga att vi i Sverige minsann har minskat våra koldioxidutsläpp drastiskt. Vilken strategi. Jag önskar att någon kunde förklara hur så många är för det här, för jag förstår verkligen inte.

Nu ska jag se på "la vie en rose" och äta mörk choklad.

smile in the crowd

I det mjuka dimdiset, grått som har himlen gråtit sig igenom de dagar som gått, står villor i ljust gult och rosa och ser med sina varma fönster. Det lätta duggregnet känns vänligt mot den dammiga vinterkappan och när jag är inne är allting tryggt och hemtamt, spotify spelar ”mesmer and reason” och jag tar mig igenom resonemang på en engelska som ligger någonstans utanför min sfär men ibland ger glimtar. Någonstans i gatlyktans sken ter sig sömnigheten närmare än middagslängtan, och av fredagskvällen kräver eller önskar jag ingenting, ord på papper är så mycket mer än tillräckligt.

Resor, presentpapper, storhetshyseri, californisk sol och en massa av onödig oro i virrvarr, nu ligger det bakom och kan äntligen sorteras upp. Jag är långsam på att sortera så jag tycker om att ha tid.

last christmas (...)

Hej blogg. Kanske att det inte är så värt längre att skriva när man tappat koncept, som inte funnits tidigare, men ändå, man skriver något ibland som man inte publicerar, och utan fantasi eller kontinutet tycker jag inte att det blir bra.

Nåväl, inatt må jag ha varit lite väl överdramatisk men det var betydelsefullt ändå kan jag tänka. Idag firar vi jul och allt är lagom dåsigt och ombonat. All o-packning runt mig bekommer icke och jag har satt på mig studentskorna för att det var något jag plötsligt hade lust med. Lillbror lyssnar i vanlig ordning på julradion och i vanlig ordning är jag sentimental och förhoppningsfull på sammma gång. Det är inte ofta som det känns som att det bara finns roligt och viktigt framför, som nu.

Flickan i en cole-porter sång

Lyssnar jag på idag. Packar ned. Lagar sista middagen. Och sedan blir det väl ett nytt år. 

hours pass like centuries

Hela gråheten föll ned från himlen på samma gång och plötsligt finner jag mig där under och i ett med den jämna färgtonen. Det är ingen idé att börja klistra ihop ett dekorativt kort en sådanhär dag, jag häller ut halva klisterburken över köksbordet och allt blir en kladdig blyertsmet man bara vill gråta utav. Det finns ingenstans att vända sig med sina besvär när man är sjuk, man får en "vårdadigsjälv" bok, det är allt. Så jag läser i "vårdadigsjälv"- boken och finner snart att jag har ungefär hälften av alla åkommor man kan ha och då är det ingen idé att ens försöka läsa akademisk engelska på 500-sidor, ännu mindre tvätta klister från bordsytor. Inte ens karamellkungens smågodis samakar tröst och det är mörkt och alldeles tyst därute.

still here

Det enda trevliga just nu är att diskmedlet doftar smultron, och att kuryakins snow låter som snö och rain låter som regn. 

get busy

Istället för tenta, fredagskväll.

Saturday

Något säger mig att det är jul, trots de nära två månader som återstår. Det är rosa himmel 16:00, lussebullsdoft på Malmborgs, Clientele i raspiga högtalare, snart apelsintid. Vintern är mild och behaglig än så länge, dimmig, och snart ska man flytta igen, blir att börja cykla på hala vägar i kyla och mörker men det kan det kanske bli värt, månne. 

why don't you talk about it

Lyssnar på "lesser matters" och känner ungefär samma sak som när jag hörde "futile crimes" första gången, att jag missat första skivan från ett av de de där banden som är så mycket mer än, ja, musik. Jag håller även på och läser Linda Skugges krönikasamling "Akta er tjejer här kommer gud och hon är jävligt förbannad".

Idag har jag gått barärmad vid dammen och druckit kaffe på fik, ensam med solen i ansiktet. Tänk att man (jag) är så rädd för att göra saker ensam, folk kan ju tro att man inte har några vänner (oh, hemska tanke!). Ni förstår vad jag menar. Fast att fika ensam är något av det mest harmoniska jag vet och det är en spärr jag kommit över, till skillnad från att gå ut på klubb ensam, det är ju faktiskt en annan sak, även om man är ganska säker på att träffa folk som man känner litegrann så skulle man känna sig som den konstiga som inte har någon att prata med i kön.

Har även beundrat lysande röda löv, invigt höstkängorna, fotat mer motljus vid Paradisvägen.

Tillbaka till Linda Skugge. En del saker som hon skriver får mig att skratta, andra att snyfta, en del saker känner man igen sig i, andra är mer svårrelaterade eller går en bara förbi. I vilket fall är det ju flow i det hon skriver, att analysera hennes personlighet vidare känns inte ett dugg relevant.

Det senaste skönlitterära jag läste innan denna bok var Allt av Lowden, också hon omtalad men så olik Skugge att jag får lust att höra dem uttala sig om varandra. Båda har de det där ordflödet som får en att fastna men där slutar likheterna. Det har redan skrivits mycket om det fantastiska i Allt, att Lowden ligger mig mycket varmt om hjärtat känns som något som hör till hela min person. Skulle kunna skriva mycket mer om det någon gång... Men att båda dessa författare har mycket att säga och att de vågar använda språket (på olika sätt) för att säga det de vill är det jag vill komma fram till. Nästan varje gång jag ska skriva något tänker jag, nej, ångest, jag har säkert upppfattat allting fel, och jag är väl inte rätt person att uttycka mig i detta och så trycker jag på delete hundra gånger om.

Som sagt är jag däremot alldeles bedårad av alla människor som säger något som känns viktigt (och lyckas), det är ju det som jag är så otroligt rädd för att inte göra. Att alla jag bli missförstådd. (-Av vem? , det kan jag inte svara på.)

Ett annat lästips, om någon skulle orka, Lennart Lundquist "medborgardemokratin och eliterna". Plötsligt blir samhället något helt annat än vad man trott det vara... När man börjar dela in den i verklighetsplan och aktör-struktu-realtioner.

Att fördjupa sig i.

between hello and goodbye

Godmorgon, idag har vi den första grå dagen här men det motverkar jag med rosa kofta och turkosmönstrad halsduk. Stephanie har infört traditionen att starta morgonen med "ring P1", jag tycker om att lyssna på upprörda röster om allt mellan Malmöpoliser och vilket håll barnen ska sitta i vagnen medan jag äter hemblandad müsli med youghurt. Igår fick jag då läst en hel del, kom igenom hela marxismen och socialismens födelse, navigerade sedan vidare till anarkismen och feminismen, framförallt fastnade jag för en man med mycket udda teorier om samhällets uppbyggnad vid namn Charles Fouirer. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare men känner starkt för att ta reda på me rom hans likhetsfeminsm tillsammans med teorien om människans indelning i 810 olika karaktärstyper, grundad på vilka passioner varje personlighet sätter högst. Var tvungen att läsa högt för Stephanie, det var skönt med något lite mer fantasifullt för en gång skull bland alla Aristoteles, Machiavelli och Hobbes...

Idag har vi gruppindelning, har fantastiskt mycket att lära mig fram till på torsdag, tur att jag hade så roligt i fredags natt!

Chicago new york

Brittsommaren fortsätter att favorisera, den ger så mycket syre att en promenad nere vid dammen låter hjärnan spinna på högvarv, ostruktur uppföljs av nära på struktur och så virrvarret igen. Sigrid och Isaac på DVD i soffan igår gav ytterligare perspektiv och jag blev självklart alldeles till mig och började googla, och färgerna, dessa färger! Stockholm, Paris tidigt 1900 tal... och med vilken finkänslighet deras historia har lyckats skildras. Blev ungefär lika exalterad som av mina och Stephanies loppisfynd hos scoutkåren nere vid domkyrkan i lördags, våra ryggar höll på att gå under under tyngden av matkassar och tékoppar av märket bodum (som nya) men nu har vi kommit på lösningen. Lånat en icakorg en sådan av det nyare slaget som man kan försiktigt kan rulla över kullerstenarna, och numera är storhandlingarna inget annat än ett trevligt inslag.

Kan inte påstå att Augustinus filosofi är något som roar mig till det yttersta men det känns ändå som ett steg i något sorts samband och därför plöjer jag mig gärna genom roms uppgång och fall och gamla greker (ännu en gång). Sedan känns det bra när man utan att tänka på det för in Platons teorier i ett normativt hermeutiskt samband och Aristoteles placeras någonstans kring postivismen.

Phone calls from you (khonnor) är min bakgrundsmelodi just nu och inte passar låten in på tillfället men den är som en fläkt från det som varit och vackert spröd till ljuset från fönstret och fruktskålen med smultronmotiv och det halvröriga golvet.

early in the morning

Positivism kontra hermeneutik, relationen mellan politikbegreppens omfång, skillnaden mellan att veta och förstå. Försöker lära mig begreppen men fastnar istället för korta reflektioner kring socialkonstruktivism och postmodernism, gräset är alltid grönare på andra sidan, men jag tycker om att ta mig an och tillslut tro mig upptäcka innebörd och genom det kunna resonera om nya saker.

Har lagt lilablommigt papper i hyllorna i garderoben, levendelljus och murgröna i fönstren, när man ser ut så ser man ut över ett annat Abrahamsberg 61 mil bort, och hösten känns mildare här nere, inbillning eller inte. Vi har pratat om att plocka äpplen, skvallrar om grannarna och kursarna, lagar middagar i wokpannan, går på lägenhetsvisninar och dricker kaffe och ändå handlar det bara om fem dagar.

her dreams

De bästa råden kommmer ofta från oväntat håll. Som när min chef som jag knappt pratat med tidigare hejdade mig när jag som rinnande vatten rabblade upp allla skäl till varför jag ska åka iväg och plugga. "Ta fasta på det där sista, att komma iväg, få lite distans och ta hand om dig själv, det är det viktigaste". Det kändes som att han kände mig utan att veta någonting om mig alls.

kelly watch the stars

Jag vill beskriva något men det går inte särskilt bra.

Försöker såhär istället:

www.myspace.com/goldmundmusic

www.myspace.com/nixonpop

www.myspace.com/nordpolen

www.myspace.com/daysswe

www.myspace.com/intairnet

Och det där förklarar förstås inte något för någon annan än mig själv.

disco romance

Den här fina söndagen sov jag visst bort, så som man sovit bort fina söndagar i sina dagar. Så som en vecka går snabbt, och inatt så var det tack och adjö och det ganska ordentligt, men det är ju sällan man vaknar 09:00 och skrattar för saker har varit så roliga så det måste ju ses som lyckat.

PS. Om någon vill komma hem till mig och fika lite på onsdag så hade det varit trevligt, kram Miranda. DS.

if you wonder

Skriver mail till syo. Skriver mail till killen jag ska hyra lägenhet av. Lyssnar på skimret, om, och igen. Går min Markvardsgata och försöker komma ihåg alla gånger jag gått där samtidigt. Det är omöjligt förstås. Mina mail ska alltid låta likadant, försöker att vara korrekt, men alltid, kanske onödigt ursäktande, och trevligt!! Mvh, med mycket, mycket vänliga hälsningar vill jag att läsaren ska känna att jag menar. Satt och målade mina naglar ute på Djurgården imorse runt kvart i elva. Det var öppna portar till gröna lund, vem som helst hade kunnat smita in utan att någon såg. Jag författade ett beundrarbrev i mitt huvud, kommer aldrig bli skickat, aldrig bli skrivet. Dock.

Och sedan gick jag och fixade så att jag får lön, köpte rea på rean på indiska och bredband, det gick bra för försäljaren, han lyckades få mig att välja en försäkring men jag lyckades få honom att skippa uppkopplingsavgiften så egentligen gick det jämt ut.

Nu ska vi se om Abrahamsbergs skomakare lyckats få mina och Åsas pumps att se nya ut igen.

http://www.myspace.com/cloettaparis (Cry just a little bit är en sådan där sång med stort S. Älskar.)