I'll be by your side

Tog roslagsbanan för att äta lunch hos kusiner och annan släkt, det var givande, pappa försökte lära sig att filma med sin nya filmkamera och när ordet tågluff nämndes fick de flesta av 60- talisterna i sällskpet något beslöjat i blicken och ville gärna dela med sig av sin ungdoms strapatser ute på Europas järnvägar. En liten uppdatering av vad människor gör som man inte har något annat band än blodsbandet till kan behövas någon gång om året.
- Trevligt!

Igår var det lite konstigt, att vara på en klubb och se alla händelseförloppen utifrån, se hur folk blir mer och mer berusade, dans till Smiths och Håkan, känna den kväljande svettlukten på electrogolvet, folks dimmiga flackande blickar kvart i tre, ja allt det där vanliga, men utan att själv vara en del i det. Som ett studiebesök man egentligen gärna kunde ha sluppit. En utekväll är så mycket finare med goda vänner vid sin sida och gärna med lite alkohol i kroppen. Men visst, ändå...
-Trevligt!

Nu är jag ganska trött, imorgon blir det hektiskt, ska försöka hinna med tvättstuga, shopping och fika, som sagt hektiskt men också,
-Trevligt!
....

Fast mitt hjärta är visst lite kluvet, tänker kanske för mycket på fel saker. Liksom ord och så.
Godnatt och adjö, nu lämnar jag äntligen datorn till förmån för lite Bodil Malmsten. Himla trevligt.

the first picture of you

SNYGGA!

I ren rastlöshet har jag inte så mycket för mig. Väntar på olika mail från olika släktingar i utlandet (syster i Finland och pappas kusin i Barcelona). Men de kommer aldrig, och jag vill att de ska komma nu! Om blondie hade skrivit "hanging on the telephone" idag så hade den hetat "hanging on the mailbox" eller något annat lika skrattretande...

Det känns verkligen inte som fredag idag, när mamma sade "fredagsmiddag" kändes det helfel. Måndag är det nya fredag tycker jag och jag är inte särskilt sugen på lax och vitt vin. Loggar frenetiskt in på mitt nordea konto och kollar saldot, nej det är oförändrat, inga barnvaktspengar ännu, mina föräldrar måste kanske bidra med pinsamt mycket respengar, ändå känns det som att jag ändå haft en del jobb, men som sagt den ekonomiska ådran saknas. Det enda positiva med kommande min 19 års dag måste väl vara att det är en ursäkt för att få lite pengar av föräldrar utan att behöva låna eller känna sig dum och osjälvständig. Började plötsligt lyssna på happydeadmen...

Imorgon ska jag söka till högskolan som en säkerhetsåtgärd, men jag vet inte vad som ska stå på första plats.

Men gud va kul, hejdå.

east side sound

Älskar höstens nyanser, älskar de friska brisarna som får grenarna att prassla så hemtrevligt i skyn. Tycker om att se på trädkronornas yttersta lager som färgats tegelröda, färgen som går igen i stadsbibliotekets trygga skepnad, men som snart kommer att vissna, falla av och täcka marken som ett tjockt lager odentifierbar, kletig massa, att trampa och halka runt i hela november månad.

Hyser en djup respekt för människor som inte tycker det är pinsamt med vädersnack. Finner människor som hyser samma kärlek till vår lilla stad som jag mycket fascinerande. Förundras över att någon fått samma känsla för röda bergen som jag. Stämmningen är nästan lite magisk där, jag tror att det har med tanken bakom byggandet av området att göra. En skatt att upptäcka bakom stadens puls, där småstad och storstad möts, där natur och trafikbuller går hand i hand, där jag skulle vilja se mina barn växa upp.

Idyllwild

"The shadow cast by long ago
Puts a lump within your throat
A girl whose favourite thing is snow
Snow and being alone
The ocean between us can’t
Take away the past
The ocean between us won’t
Take away the past"

Ni vet sådana där dagar som börjar så att man vill att de ska sluta med en gång. Imorse kände jag mig ofräsch, hade ont i huvudet och magen och varken duschen eller frukosten, bestående av bla toblerone och kaffelatte gjorde saken bättre. Jag trotsade min längtan efter att lägga mig i sängen med täcket över huvudet under resten av dagen men bestämde mig för att strunta i spegelbilden och göra något kulturellt istället. Höstluften vederkvickte genast mina sinnen och raskt promenerade jag mot mitt mål, moderna museet. På vägen blev jag stoppad av en superkäck söt blondin utanför souk gallerian, hon tyckte att jag hade en "jätte skön och cool stil" och ville därför att jag skulle fota mig, den med bäst stil kunde vinna kläder för 5000! Trots att jag är världens mest lättövertalade människa, de som känner mig vet... så kunde jag inte förmå mig att ställa mig inför en kamera i en galleria mitt på Drottninggatan, där tog det tog liksom stopp, trots pr-tricket så gjorde souktjejen min dag, medveten om min nya supercoola och sköna stil fortsatte jag vägen framåt.

Fotouställningen var över mina förväntningar trots att det var min mamma som hade tipsat mig. Vi har nämligen ofta ganska lik smak när det kommer till konst vilket är positivt när man har en bildlärare till mor. Lars Tunbjörks bilder skildrar den svenska vintern på ett brutalt och rätt ångestladdat sätt, skarp blixt, osmickrande vinklar, grå vardagstristess, snöslask och fylleorgier...

"Det är precis såhär det är, men jag kan inte riktigt smälta det" hörde jag en kille utbrista vid utgången, är själv mycket benägen att hålla med, i vilket fall till den första delen av frasen. För trots den bistra sidan av den svenska vintern som här exponeras genom blek hy, mörka ringar under ihåliga ögon, smuts, nakna trista förortslandskap mm så tycker jag mig ändå se en underliggande värme i det hela. Fotografen har ändå behållit en viss distans till sina motiv och det är det komplexa i den handlingen som får en att stanna upp och vilja titta en extra gång på varje fotografi. Tycker mig se en dubbelsidighet som visar att han använt kameran för att ändå kunna se en skönhet i objektens enkelhet. Jag fastnade särskilt för de största bilderna som hängde i ett eget rum och även några som inte fanns på väggarna men som fanns i utställningsboken man kunde bläddra i. Om ni besöker utställningen så rekommenderar jag att ta er tid och sitta vid bordet i mitten (i salen med gamla bilder av samma fotograf) och bläddra i böcker med kända fotografer han varit inspirerad av... Svårt att göra utställningen rättvisa med några futtiga ord, gå och se den istället.

Snälla någon, ge mig en kamera!!!

It's up to you

Typisk oaktiverad internetmorgon nr 2.

Vill hitta på något roligt idag men ingen tycks vara med på noterna. Lyssnar på några låtar som jag inte hört sedan i våras och plötsligt kändes allting uppochnerochalldelesförmycket...
Är för självupptagen för att läsa böcker, det går bara en halvtimme i taget. Ändå går jag regelbundet till biblioteket och lånar mer och mer, börjar bli kväljande. Försökte ta en promenad, hann gå några meter innan jag förstod att det var för kallt. Aja det finns inte så mycket mer att säga, DN var såklart ovanligt tunn bara för att jag hade tid att läsa, alla andra jobbar såklart bara för att jag är ledig.

Mer kaffe och lämna tillbaka en CD som jag inte lyssnat på.

at work and at home

Alltså Anna har nog rätt i att om jag skulle skriva en bok skulle den heta "skuggornas bländande vålnader" eller något annat lika osmakligt överdramatiskt. Men det har väl liksom lite varit min grej sedan jag var elva- tolv och skrev böcker i klassisk hyperromantisk kulla-gulla anda.

Jag och Siri är iallafall överrens om årets bästa köp (nästan) TWIGS cd med åtta låtar för bara 40 kr. Tänk om jag skulle börja köpa musik!

Typisk oaktiverad internet morgon...

Kan inte riktigt släppa faktumet att min älskade fjällräven inte längre finns i min ägo, men det är lite uttjatat vid det här laget. Men jag har liksom haft den varje vår och höst sedan jag var fjorton så jag tillåter mig själv att vara lite ömklig och ta det ganska hårt. Nu vill jag ha en ny, helst marinblå.

Det där med tidsbundna klädesplagg är förresten rätt intressant... typ kinaskorna, halternecklinnet, stretchjeans med fickor på sidorna, jazzbyxor, fiskarmössa (!) mm mm.

Hjälp, nu kommer jag försent till jobbet.

Expectations

”I vanlighetens namn drömde det förflutna om att klassificera framtiden. Stumt, melankoliskt och taktsäkert, men trots knivskarp precision blev uppgiften ogjord. Det fanns alldeles för mycket material att hämta ifrån, någon plockade ihop, och sedan isär, men det spelade ingen roll. För varje fiber behövde analyseras, kategoriseras, granskas i detalj, vilket var för mycket för de procenten som redan var utredda. Så det förflutna fick nöja sig med en bit i taget och denna bit kallar vi för nuet. Nuet är alltid en tugga från det som varit på det som komma skall. Och det visar sig framför våra ögon bit för bit. Likt världens mest spännande och mångfaldiga långfilm spelas livet upp framför våra ögon. Men slutet kan aldrig anas, nyanserna aldrig mätas och känslorna aldrig riktigt förstås, då vi aldrig når helheten.
Gränslandet förför oss en bit i taget. Vilket också äro tjusningen med livet, ovetskapen?”

En textbit som jag hittade i en överbliven mapp någonstans i mina osorterade dokument för ett tag sedan...

Titeln på detta inlägg är tillägnad gentle touchs fina spelning på pop dakar igår.

Någon mer än jag som lade märke till himelen denna kväll? Overklig som en tavla.