last christmas (...)

Hej blogg. Kanske att det inte är så värt längre att skriva när man tappat koncept, som inte funnits tidigare, men ändå, man skriver något ibland som man inte publicerar, och utan fantasi eller kontinutet tycker jag inte att det blir bra.

Nåväl, inatt må jag ha varit lite väl överdramatisk men det var betydelsefullt ändå kan jag tänka. Idag firar vi jul och allt är lagom dåsigt och ombonat. All o-packning runt mig bekommer icke och jag har satt på mig studentskorna för att det var något jag plötsligt hade lust med. Lillbror lyssnar i vanlig ordning på julradion och i vanlig ordning är jag sentimental och förhoppningsfull på sammma gång. Det är inte ofta som det känns som att det bara finns roligt och viktigt framför, som nu.

Flickan i en cole-porter sång

Lyssnar jag på idag. Packar ned. Lagar sista middagen. Och sedan blir det väl ett nytt år. 

hours pass like centuries

Hela gråheten föll ned från himlen på samma gång och plötsligt finner jag mig där under och i ett med den jämna färgtonen. Det är ingen idé att börja klistra ihop ett dekorativt kort en sådanhär dag, jag häller ut halva klisterburken över köksbordet och allt blir en kladdig blyertsmet man bara vill gråta utav. Det finns ingenstans att vända sig med sina besvär när man är sjuk, man får en "vårdadigsjälv" bok, det är allt. Så jag läser i "vårdadigsjälv"- boken och finner snart att jag har ungefär hälften av alla åkommor man kan ha och då är det ingen idé att ens försöka läsa akademisk engelska på 500-sidor, ännu mindre tvätta klister från bordsytor. Inte ens karamellkungens smågodis samakar tröst och det är mörkt och alldeles tyst därute.