I'll be your mirror

Idag. Hur oktoberstormen kastar lövträden fram och tillbaka med samlad kraft bakom rutan. Mitt fönsterbläck vars smutsbruna stenplatta är en horisontal länk till en gammal identitet som jag någongång tyckt varit jag. 3 Shelflife, en vissen ros i plastkruka, jag och Siri skrattande och 15, lavendeldoftande ikealjus...

Lite vind får komma in genom köksfönstret för att mildra oset från de ugnsgrönsaker som ligger för att svalna innan de får sin plats i kylskåpet som mat att microvärma i skolan. Ikväll ser jag fram emot att möta en bit sena tonår på mejeriet, gråta en skvätt till "homesick" och cykla Fjelievägen hem för att vakna motiverad och skärpt måndag morgon.

Ibland tänker jag på "Stockholm Stockholm stad i världen", stulna framtidsplaner och sådant som aldrig kommer ske på ett sensommarljummet plaza i Madrid. Sådana ögonblick man framkallar i sin 25 kvm lägenhet, innesluten mellan sjukhusblå korridor och lerig grusgång. 

Här i min lilla värld vars centrum strålar från min macbook kommer jag svindlande snart tillbringat ett år närapå oförankrat till tidigare liv, märkligt nostalgibefriat trots att ensamheten och lyckorusen avlöst varandra olikt allting annat mitt i vardagens eviga vara.

in the flowers

Jag hade egentligen inte tänkt hålla bloggen vid liv, men så fick jag lust att publicera lite tankar om Loretta Lux utställningen jag såg på kulturhuset i Stockholm i tisdags. Och så kan jag inte låta bli att nämna Animal Collective spelningen på mejeriet igår, en upplevelse som jag säkert skulle kunna skriva lika många rader om men det känns rätt onödigt egentligen.

Att ta del av Loretta Lux bearbetade dockhusvärld är en hisnande upplevelse. Lorettas dockbilder är inte som andra, för bakom glasartade ögon och onaturligt ren hy tittar mänskliga barn av kött och blod fram, barn som har en historia att berätta. Den subtila gränsen mellan liten flicka och leksak, liten pojke och karriärsnarkoman oroar och berör, men är inte på något vis entydig. Plastigt och groteskt, eller tilltalande och sinnrikt, minutiös hantverksmässig skicklighet och en stormande samhällskritik.

Loretta Lux har under flera år arbetat med en serie fotografier, de flesta föreställande barn omgivna av en bakgrund som är presenterade, precis som Barbie i sin genomskinliga låda med tillbehör och användningsområde i lyxig förpackning. Bakom varje bild ligger det uppåt flera månaders arbete, något som inte förvånar betraktaren då detaljrikedomen i de i första ögonblicket enkla porträtten är överraskande stor. De ligger och väger mellan fantasi och verklighet, en dataspelsvärld som är lite för realistisk för att det ska kännas okej att avfärda det hela som ett leksaksprojekt. Barnens proportioner är okorrekta, men inte så fel att det stör deras allvar, istället bidrar de till att få mina tankar i gungning. Jag känner igen dessa ”perfekt” klädda barn, med deras tillhörande vuxenvärldsrekvisita, inte bara från amerikanskt glättiga filmer utan från min omvärld, från barnen jag mötte på min praktikplats på dagis och från mitt sjuåriga jags prinsessdrömmar. Prydliga lockar och välskräddade vuxendressar men också oklanderliga ansikten vars snedvridna proportioner hör ihop med det typ av barnideal som funnits sedan 1700- talets porslinsdocka till de ”bratz” leksaker som vi idag med avsmak kritiserar, men ändå accepterar genom att ignorera dess existens.

Historiskt sett är ifrågasättandet av vuxenkopian en ny företeelse, barnkläder som skiljer från vuxenkläder introducerades relativt sent, inte förrän på 60 och 70 talen fick praktiska och lekvänliga kläder sitt egentliga genombrott. Miniatyrer väcker av någon anledning sentimentalitet, små saker som brukar vara stora är liktydigt med gullighet, och jag är övertygad om att det är denna ådra i mig som tilltalas av porträtten. Samtidigt som ansiktena förmedlar en stor dos obehag går estetiken i dem inte att ta miste på. De påminner ibland om ljusa, pastelliga renässansmålningar. Jag känner igen ett lätt plågat, eller bitterljuvt ansiktsuttryck från de porträtt av unga män som var så populära under Italiens ungrenässans i en del av barnens poetiska, undrande uppsyn. Denna märkliga skönhet är det som skrämmer och väcker känslor, och gör att utställningen känns så relevant. Vi läser numera allt oftare om skönhetstävlingar för barn, få saker upprör mig så mycket som föräldrar som tar sina döttrar (för än så länge verkar det vara flickorna som objektifieras vid tidigast ålder) till dessa totalt empatibefriade tävlingar. Det är tydligen bra att barn så tidigt som möjligt lär sig att världen är hård och orättvis. Lorettas flickor och pojkar hade i vilket fall helt klart kvalat in bland de vinnande barnen, förutom genom en faktor. De ler inte, utan de verkar istället vilja säga något under den tjusiga ytan, alla barnen har en historia, och de vädjar till betraktarens uppmärksamhet.

springtime

Ibland tänker jag på alla borttappade ting och känner hur en bit av min identitet gått förlorad. Vintergäck och krokusknoppar går hand i hand med materialism och förälskelse. Idag blir det tenta och havregrynsgröt.

Sunday morning

Sunday morning, praise the dawning
It's just a restless feeling by my side
Early dawning, Sunday morning
It's just the wasted years so close behind

Watch out, the world's behind you
There's always someone
around you who will call
It's nothing at all

Sunday morning and I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Early dawning, Sunday morning
It's all the streets you
crossed, not so long ago...


Tillsammans med "pale blue eyes" behövs inte så mycket mer musik.

All tomorrow's parties

Idag tog det lång tid att vakna efter tiotimmarssömnen. Trevliga fredagsmorgonen med DNs kulturdel förstördes av alliansens beslut att lägga ned lagen som säger emot utbyggningen av kärnkraft. De talar om ett stort steg för framtidens energi: borra sönder våra urberg och fyll dem med radioaktivt avfall, för att få billigare el men ändå kunna säga att vi i Sverige minsann har minskat våra koldioxidutsläpp drastiskt. Vilken strategi. Jag önskar att någon kunde förklara hur så många är för det här, för jag förstår verkligen inte.

Nu ska jag se på "la vie en rose" och äta mörk choklad.

smile in the crowd

I det mjuka dimdiset, grått som har himlen gråtit sig igenom de dagar som gått, står villor i ljust gult och rosa och ser med sina varma fönster. Det lätta duggregnet känns vänligt mot den dammiga vinterkappan och när jag är inne är allting tryggt och hemtamt, spotify spelar ”mesmer and reason” och jag tar mig igenom resonemang på en engelska som ligger någonstans utanför min sfär men ibland ger glimtar. Någonstans i gatlyktans sken ter sig sömnigheten närmare än middagslängtan, och av fredagskvällen kräver eller önskar jag ingenting, ord på papper är så mycket mer än tillräckligt.

Resor, presentpapper, storhetshyseri, californisk sol och en massa av onödig oro i virrvarr, nu ligger det bakom och kan äntligen sorteras upp. Jag är långsam på att sortera så jag tycker om att ha tid.