in the flowers

Jag hade egentligen inte tänkt hålla bloggen vid liv, men så fick jag lust att publicera lite tankar om Loretta Lux utställningen jag såg på kulturhuset i Stockholm i tisdags. Och så kan jag inte låta bli att nämna Animal Collective spelningen på mejeriet igår, en upplevelse som jag säkert skulle kunna skriva lika många rader om men det känns rätt onödigt egentligen.

Att ta del av Loretta Lux bearbetade dockhusvärld är en hisnande upplevelse. Lorettas dockbilder är inte som andra, för bakom glasartade ögon och onaturligt ren hy tittar mänskliga barn av kött och blod fram, barn som har en historia att berätta. Den subtila gränsen mellan liten flicka och leksak, liten pojke och karriärsnarkoman oroar och berör, men är inte på något vis entydig. Plastigt och groteskt, eller tilltalande och sinnrikt, minutiös hantverksmässig skicklighet och en stormande samhällskritik.

Loretta Lux har under flera år arbetat med en serie fotografier, de flesta föreställande barn omgivna av en bakgrund som är presenterade, precis som Barbie i sin genomskinliga låda med tillbehör och användningsområde i lyxig förpackning. Bakom varje bild ligger det uppåt flera månaders arbete, något som inte förvånar betraktaren då detaljrikedomen i de i första ögonblicket enkla porträtten är överraskande stor. De ligger och väger mellan fantasi och verklighet, en dataspelsvärld som är lite för realistisk för att det ska kännas okej att avfärda det hela som ett leksaksprojekt. Barnens proportioner är okorrekta, men inte så fel att det stör deras allvar, istället bidrar de till att få mina tankar i gungning. Jag känner igen dessa ”perfekt” klädda barn, med deras tillhörande vuxenvärldsrekvisita, inte bara från amerikanskt glättiga filmer utan från min omvärld, från barnen jag mötte på min praktikplats på dagis och från mitt sjuåriga jags prinsessdrömmar. Prydliga lockar och välskräddade vuxendressar men också oklanderliga ansikten vars snedvridna proportioner hör ihop med det typ av barnideal som funnits sedan 1700- talets porslinsdocka till de ”bratz” leksaker som vi idag med avsmak kritiserar, men ändå accepterar genom att ignorera dess existens.

Historiskt sett är ifrågasättandet av vuxenkopian en ny företeelse, barnkläder som skiljer från vuxenkläder introducerades relativt sent, inte förrän på 60 och 70 talen fick praktiska och lekvänliga kläder sitt egentliga genombrott. Miniatyrer väcker av någon anledning sentimentalitet, små saker som brukar vara stora är liktydigt med gullighet, och jag är övertygad om att det är denna ådra i mig som tilltalas av porträtten. Samtidigt som ansiktena förmedlar en stor dos obehag går estetiken i dem inte att ta miste på. De påminner ibland om ljusa, pastelliga renässansmålningar. Jag känner igen ett lätt plågat, eller bitterljuvt ansiktsuttryck från de porträtt av unga män som var så populära under Italiens ungrenässans i en del av barnens poetiska, undrande uppsyn. Denna märkliga skönhet är det som skrämmer och väcker känslor, och gör att utställningen känns så relevant. Vi läser numera allt oftare om skönhetstävlingar för barn, få saker upprör mig så mycket som föräldrar som tar sina döttrar (för än så länge verkar det vara flickorna som objektifieras vid tidigast ålder) till dessa totalt empatibefriade tävlingar. Det är tydligen bra att barn så tidigt som möjligt lär sig att världen är hård och orättvis. Lorettas flickor och pojkar hade i vilket fall helt klart kvalat in bland de vinnande barnen, förutom genom en faktor. De ler inte, utan de verkar istället vilja säga något under den tjusiga ytan, alla barnen har en historia, och de vädjar till betraktarens uppmärksamhet.