Idyllwild

"The shadow cast by long ago
Puts a lump within your throat
A girl whose favourite thing is snow
Snow and being alone
The ocean between us can’t
Take away the past
The ocean between us won’t
Take away the past"

Ni vet sådana där dagar som börjar så att man vill att de ska sluta med en gång. Imorse kände jag mig ofräsch, hade ont i huvudet och magen och varken duschen eller frukosten, bestående av bla toblerone och kaffelatte gjorde saken bättre. Jag trotsade min längtan efter att lägga mig i sängen med täcket över huvudet under resten av dagen men bestämde mig för att strunta i spegelbilden och göra något kulturellt istället. Höstluften vederkvickte genast mina sinnen och raskt promenerade jag mot mitt mål, moderna museet. På vägen blev jag stoppad av en superkäck söt blondin utanför souk gallerian, hon tyckte att jag hade en "jätte skön och cool stil" och ville därför att jag skulle fota mig, den med bäst stil kunde vinna kläder för 5000! Trots att jag är världens mest lättövertalade människa, de som känner mig vet... så kunde jag inte förmå mig att ställa mig inför en kamera i en galleria mitt på Drottninggatan, där tog det tog liksom stopp, trots pr-tricket så gjorde souktjejen min dag, medveten om min nya supercoola och sköna stil fortsatte jag vägen framåt.

Fotouställningen var över mina förväntningar trots att det var min mamma som hade tipsat mig. Vi har nämligen ofta ganska lik smak när det kommer till konst vilket är positivt när man har en bildlärare till mor. Lars Tunbjörks bilder skildrar den svenska vintern på ett brutalt och rätt ångestladdat sätt, skarp blixt, osmickrande vinklar, grå vardagstristess, snöslask och fylleorgier...

"Det är precis såhär det är, men jag kan inte riktigt smälta det" hörde jag en kille utbrista vid utgången, är själv mycket benägen att hålla med, i vilket fall till den första delen av frasen. För trots den bistra sidan av den svenska vintern som här exponeras genom blek hy, mörka ringar under ihåliga ögon, smuts, nakna trista förortslandskap mm så tycker jag mig ändå se en underliggande värme i det hela. Fotografen har ändå behållit en viss distans till sina motiv och det är det komplexa i den handlingen som får en att stanna upp och vilja titta en extra gång på varje fotografi. Tycker mig se en dubbelsidighet som visar att han använt kameran för att ändå kunna se en skönhet i objektens enkelhet. Jag fastnade särskilt för de största bilderna som hängde i ett eget rum och även några som inte fanns på väggarna men som fanns i utställningsboken man kunde bläddra i. Om ni besöker utställningen så rekommenderar jag att ta er tid och sitta vid bordet i mitten (i salen med gamla bilder av samma fotograf) och bläddra i böcker med kända fotografer han varit inspirerad av... Svårt att göra utställningen rättvisa med några futtiga ord, gå och se den istället.

Snälla någon, ge mig en kamera!!!