Senast jag var i detta sinnestillstånd måste ha varit någon extra mörk höstdag första året i gymnasiet och det är inte ett särskilt gott tecken.
Igår såg jag iallafall finaste filmen och idag vill jag gå på bio och bli förälskad i Ian Curtis vilket antagligen inte kommer bli särskilt svårt.
"And when I'm crying
yes I know my mind is flying
to a place where there's no trying..."
Walk away Renee med The Left Banke låter lite som någon av Björn Isfelts låtar till en kärlekshistoria och det är väl något av det vackraste som gjorts, för att vara lite översvallande.
Naivisten inom mig tas ifrån mig bit för bit utan att jag ens vill det. Kan man inte få behålla sin livsfilosfi?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment