her dreams

De bästa råden kommmer ofta från oväntat håll. Som när min chef som jag knappt pratat med tidigare hejdade mig när jag som rinnande vatten rabblade upp allla skäl till varför jag ska åka iväg och plugga. "Ta fasta på det där sista, att komma iväg, få lite distans och ta hand om dig själv, det är det viktigaste". Det kändes som att han kände mig utan att veta någonting om mig alls.

kelly watch the stars

Jag vill beskriva något men det går inte särskilt bra.

Försöker såhär istället:

www.myspace.com/goldmundmusic

www.myspace.com/nixonpop

www.myspace.com/nordpolen

www.myspace.com/daysswe

www.myspace.com/intairnet

Och det där förklarar förstås inte något för någon annan än mig själv.

disco romance

Den här fina söndagen sov jag visst bort, så som man sovit bort fina söndagar i sina dagar. Så som en vecka går snabbt, och inatt så var det tack och adjö och det ganska ordentligt, men det är ju sällan man vaknar 09:00 och skrattar för saker har varit så roliga så det måste ju ses som lyckat.

PS. Om någon vill komma hem till mig och fika lite på onsdag så hade det varit trevligt, kram Miranda. DS.

if you wonder

Skriver mail till syo. Skriver mail till killen jag ska hyra lägenhet av. Lyssnar på skimret, om, och igen. Går min Markvardsgata och försöker komma ihåg alla gånger jag gått där samtidigt. Det är omöjligt förstås. Mina mail ska alltid låta likadant, försöker att vara korrekt, men alltid, kanske onödigt ursäktande, och trevligt!! Mvh, med mycket, mycket vänliga hälsningar vill jag att läsaren ska känna att jag menar. Satt och målade mina naglar ute på Djurgården imorse runt kvart i elva. Det var öppna portar till gröna lund, vem som helst hade kunnat smita in utan att någon såg. Jag författade ett beundrarbrev i mitt huvud, kommer aldrig bli skickat, aldrig bli skrivet. Dock.

Och sedan gick jag och fixade så att jag får lön, köpte rea på rean på indiska och bredband, det gick bra för försäljaren, han lyckades få mig att välja en försäkring men jag lyckades få honom att skippa uppkopplingsavgiften så egentligen gick det jämt ut.

Nu ska vi se om Abrahamsbergs skomakare lyckats få mina och Åsas pumps att se nya ut igen.

http://www.myspace.com/cloettaparis (Cry just a little bit är en sådan där sång med stort S. Älskar.)

blueberry pies

Igår besökte jag och Åsa ung08 festivalen, anordnad i Kungsträdgården. Klockan åtta skulle den sk. indiekvällen gå av stapeln, vi hade hört ryktas om gratis kings of convenience konsert och ville självfallet inte missa tillfället att se ett gammalt favoritband live. Det hela leddes av Lång-Kalle, känd som DJ från framförallt stockholms största popgympasalsdisco vänner&bekanta. Stämningen var uppsluppen och gullig, Kalle körde sin grej "jag vet inte, ni kanske är för unga för det här men detta är verkligen indie!", spelade en the smiths dänga och möttes av idel tomma blickar. I vilket fall fick Erlend med andra hälften av Kings of Convinience tillslut spela fyra- fem låtar och han är ju alltid charmig på scen! Spexade till det tillsammans med Lång- Kalle som förresten genast borde få en tjänst som barnprogramsledare på SVT. I den rollen skulle han verkligen vara genial, ett koncept riktad till mellanstadie barn med musik, frågesporter osv, sådana program brukar det vara lite svältfött på vill jag minnas. Sedan började istället SMK att köra sin grej, vill inte förneka att jag en gång varit väldigt inne på SMK men denna gång kändes det mycket trevligare med en spontanöl på debaser istället. Hemma 01:00 och imorse fick jag världens bästa besked, nu är det bara att flytta då!

Annars lyssnar jag på Steely Dan, har hänt flera gånger på senaste att jag laddat ned något "nytt" och så visar det sig vara något som min pappa lyssnat på väldigt mycket när jag var yngre, sådant som man trivts med utan att ha reflekterat över vad de varit. Särskilt "Dirty work" är väldigt fin, något procol harumskt över den tycker jag.

Tillägg: Åkte in till stan, träffade Josefine av en slump, mycket trevligt! Letade efter något i byxväg men det blev en blommig klänning istället.

Musik jag inte lyckas ladda ned men vill ha mer av: The aislers set, The monochrome set, Days, Most valuable players, Cocoanut groove, Speedmarket Avenue, Sound of arrows, Club 8, Cloetta Paris, The Orchids, Top Sound och Ring snuten! Och mycket mer, jag måste börja köpa skivor, och inredning, men jag ska bli student och måste försöka leva på tjocka böcker.

accuracy

Det känns som att jag sovit i tre dagar i sträck och äntligen har vaknat. Allmänt seg och har inte haft lust för någonting, möjligtvis godis och kaffe, det har varit ok. Tillståndet kulminerade igår, fick lock för örat efter morgonduschen och det blev bara värre hela dagen, bodde i min egen lilla värld fram tills natten då jag somnade med tjut och tryck över vänster öra. Fick även en allvarlig panikattack när jag skulle luncha med min syster på Herrmans annars så trevliga vegetariska restaurang. Horder av feta äckliga stadsduvor hoppade runt på borden, de är som råttor fast värre, inte rädda för människor alls, helt hämningslöst tar de de lämnade matresterna i besittning, utan hänsyn till matgästerna. Tur att man kunde flytta till inneborden.

Det där med locket för örat fick mig just att tänka på fjärde boken i Wilhelm Mobergs Amerika- serie, den är inte riktigt som de andra böckerna i serien, inte lika torrt verklighetsförankrad. Den unga mannen som varit ute och letat guld får problem med örat och börjar höra röster i det under nätterna. Tillslut står han inte ut längre utan tar livet av sig. Sådana saker berör en inte vidare om det händer i den typen av bok som man väntar sig att något sådant kan hända, men när det verkligen inte hör till helheten så får det andra proprtioner och ger en påtagliga obehagskänslor. Som i en bok av de som skrivit Bert- böckerna, den slutar plötsligt med att en kille stryper sig själv efter en idrottsturnering, det blir så himla fel, så bisarrt, sådant händer inte i skojiga pojk-tonårsböcker om puberteten, kommer inte ihåg förloppet exakt men minns att det fick mig att må uppriktigt dåligt, det om något att bryta mot bestämda konventioner.

Idag lyssnar jag på the cure, har inte bildat mig någon större uppfattning om dem tidigare, men upptäckte just att vi har 17 album på delad musik så det finns ju förutsättningar.

the word

Eftersom jag redan druckit kaffe, tappat motivationen till körkortsstudier och befinner mig i ett allmänt trist vakuumtillstånd fick jag lust att skriva några ord om ett av mina absoluta favorit album, The Beatles- ”Rubber Soul” från 1965. Mycket möjligt att det är det album jag lyssnat igenom flest gånger genom hela mitt liv också. Det är varken Beatles minst eller mest uppmärksammade skiva, ett mellanalbum som kom efter att hysteriska beatlemania lagt sig något. Efter publiksuccéerna ”A hard days night” (64) och ”Help!” (65) och innan Revolver och Sgt. Pepper’s, som väl fortfarande tävlar i omnämnandena som Beatles, och tom världens bästa album, där Revolver nu verkar ha ett övertag på Sgt. Pepper’s.

Rubber soul har en blandning av glada lättsmälta poplåtar, melodiösa kärleksballader och en del sneglingar framåt mot den psykedeliska eran som får sin fulla blomning först 67. Inledande ”drive my car” är den enda låten som jag väl inte har någon speciell relation till, det har hänt att jag tom har hoppat över den, men annars så finns det något alldeles speciellt med vartenda spår på detta förträffliga album. Nu är jag inte den Beatlesexpert som jag kunde ha varit med tanke på att detta band har återkommit med jämna mellanrum i hela mitt liv sedan jag i fyra- femårs åldern hoppade runt på en soffa och sjöng ”rockmusik” ”schelavsmejäjäjä”. (Lustigt, men jag har hört många liknande historier, inte alls Beatles bästa låt men det verkar som att den går hem hos de flesta femåringar). Har dock en känsla av att detta var tiden precis innan de inbördes konflikterna inom gruppen hade börjat anta mer problematiska proportioner, de känns väldigt sammansvetsade här och alla bandets medlemmar medverkar litegrann även produktionen av låtarna.

”What goes on” skulle lika gärna kunnat vara med på Help! En mycket slipad 60 tals dänga, likaså ”Girl”, som ändå är en av de finaste låtarna jag vet. Texten, banal, ja, men ändå väldigt, väldigt talande. ”Michelle” lyssnade jag nästan sönder när jag just fyllt 16 och fått min första Mp3, den tillsammans med Rolling stones ”She’s like the rainbow” utgör de mest självklara soundtracken från första hösten i gymnasiet. ”In my life” är en ytterst väluppbyggd poplåt, klassisk stämsång, George Martin på piano och en kärlekstext som är fånigt lätt att känna igen sig i. Övergången mellan den och ”Wait”, nästföljande spår sitter som gjuten. På Norweighan Wood spelar George Harrison för första gången sitar, ett instrument vi får höra mycket på senare album, en förövrigt mycket hyllad låt, fullt förtjänat. För den som känner att den inte längre får ut något av gammal 60- tals musik, särskilt inte uttjatade Beatles dängor, tycker jag ska ta sig en lyssning på Rubber Soul, om man inte har vuxit upp med the Beatles så blir det såklart aldrig samma sak, men jag tror att lättsam, utmärkt 60 tals pop kan gå hem hos alla vid rätt sinnestämning.

-Som att det inte har skrivits tillräckligt om the Beatles liksom, och nu kom jag på att jag hade större lust att lyssna på ”Help!” skivan, min gamla favoritlåt där är ”You’re going to loose that girl” (jag och en kompis var alldeles lyriska över den låten i sjunde klass vill jag minnas… och på A hard days night är min gamla bästa låt ”I should have known better”. Punkt.

another game

En lördagsmorgon var det maj och jag hade varit ute någonstans dagen innan. Det var när det rykte och pyrde på Sveavägen efter att folk slängt glödande fimpar på marken. Tror att det var efter debaser och att det hade varit en bra kväll. Nu är det augusti och plötsligt jag kan minnas en rad andra augusti som igår. Det är sinnestillståndet och regnet, givet.