the word

Eftersom jag redan druckit kaffe, tappat motivationen till körkortsstudier och befinner mig i ett allmänt trist vakuumtillstånd fick jag lust att skriva några ord om ett av mina absoluta favorit album, The Beatles- ”Rubber Soul” från 1965. Mycket möjligt att det är det album jag lyssnat igenom flest gånger genom hela mitt liv också. Det är varken Beatles minst eller mest uppmärksammade skiva, ett mellanalbum som kom efter att hysteriska beatlemania lagt sig något. Efter publiksuccéerna ”A hard days night” (64) och ”Help!” (65) och innan Revolver och Sgt. Pepper’s, som väl fortfarande tävlar i omnämnandena som Beatles, och tom världens bästa album, där Revolver nu verkar ha ett övertag på Sgt. Pepper’s.

Rubber soul har en blandning av glada lättsmälta poplåtar, melodiösa kärleksballader och en del sneglingar framåt mot den psykedeliska eran som får sin fulla blomning först 67. Inledande ”drive my car” är den enda låten som jag väl inte har någon speciell relation till, det har hänt att jag tom har hoppat över den, men annars så finns det något alldeles speciellt med vartenda spår på detta förträffliga album. Nu är jag inte den Beatlesexpert som jag kunde ha varit med tanke på att detta band har återkommit med jämna mellanrum i hela mitt liv sedan jag i fyra- femårs åldern hoppade runt på en soffa och sjöng ”rockmusik” ”schelavsmejäjäjä”. (Lustigt, men jag har hört många liknande historier, inte alls Beatles bästa låt men det verkar som att den går hem hos de flesta femåringar). Har dock en känsla av att detta var tiden precis innan de inbördes konflikterna inom gruppen hade börjat anta mer problematiska proportioner, de känns väldigt sammansvetsade här och alla bandets medlemmar medverkar litegrann även produktionen av låtarna.

”What goes on” skulle lika gärna kunnat vara med på Help! En mycket slipad 60 tals dänga, likaså ”Girl”, som ändå är en av de finaste låtarna jag vet. Texten, banal, ja, men ändå väldigt, väldigt talande. ”Michelle” lyssnade jag nästan sönder när jag just fyllt 16 och fått min första Mp3, den tillsammans med Rolling stones ”She’s like the rainbow” utgör de mest självklara soundtracken från första hösten i gymnasiet. ”In my life” är en ytterst väluppbyggd poplåt, klassisk stämsång, George Martin på piano och en kärlekstext som är fånigt lätt att känna igen sig i. Övergången mellan den och ”Wait”, nästföljande spår sitter som gjuten. På Norweighan Wood spelar George Harrison för första gången sitar, ett instrument vi får höra mycket på senare album, en förövrigt mycket hyllad låt, fullt förtjänat. För den som känner att den inte längre får ut något av gammal 60- tals musik, särskilt inte uttjatade Beatles dängor, tycker jag ska ta sig en lyssning på Rubber Soul, om man inte har vuxit upp med the Beatles så blir det såklart aldrig samma sak, men jag tror att lättsam, utmärkt 60 tals pop kan gå hem hos alla vid rätt sinnestämning.

-Som att det inte har skrivits tillräckligt om the Beatles liksom, och nu kom jag på att jag hade större lust att lyssna på ”Help!” skivan, min gamla favoritlåt där är ”You’re going to loose that girl” (jag och en kompis var alldeles lyriska över den låten i sjunde klass vill jag minnas… och på A hard days night är min gamla bästa låt ”I should have known better”. Punkt.