Fashion is for Fashion people

Hej hej!

Idag så hann jag med en liten shoppingrunda innan skolstarten, eller snarare så fastnade jag i ett par provrum.. det finns väldigt mycket fint i många butiker just nu, och då särskilt ett plagg, tunikan. Det finns inget plagg som man känner sig så bekväm i och som kan användas och kombineras på så många olika sätt, både till vardags och till fest. Lindex och Indiska har t ex flera fina tunikaklänningar, både enfärgade och mönstrade, bör ses! Jag har tänkt spara alla mina pengar till den kommande Barcelonaresan och gjorde därför inga inköp trots att det var frestande.

När jag sedan gick förbi second hand affären old touch på Upplandsgatan, gjorde jag ett rikigt fynd. Denna affär rekommenderar jag förövrigt till alla nostalginördar med en ganska tunn plånbok. Här finner du fina hårspännen och öronclips til mycker rimliga priser, och dessutom finns det hur mycket roliga klänningar från 50, 60 och 70 talen som helst. En fröjd för ögat. Idag så hade de en fyndlåda utanför affären, 20 kr för allt och jag hittade en jätte söt liten svart väska med ett broschknäppe på. Dessutom köpte jag ett klarblått rosett hårspänna som perfekt matchade min blå scarf som jag lånat ur teatergarderoben...

Modegurun Miranda har talat, känn dig inspirerad!

ps. Några helläckra bilder på mig själv där jag poserar i mina fynd saknas, jag är ledsen men jag äger ingen digitalkamera och känner ingen lämplig fotograf. Jag jobbar på det. Ds.

Nightmares

M: Öh... hej jag heter Miranda å jag eh ringde igår, jag undrar om eh, typ sommarjobb!?

Nej det är tyvärr inte en mardröm, det var däremot drömmen om Hultsfred jag hade i natt. Jag drömmer ganska ofta om dekadenta festivalscener i lera och tårar. Och Åsa och Siri och Stephanies blonda hårsvall hade färgats gula i regnet.

Och min karriär som skådespelerska kan ni se i stjärnorna efter. Generalrepetion, nej tack!

Blue velvet

De senaste två dagarna har jag inte intresserat mig för något annat än mediala seanser. Jag läser en bok av Jan Fridegård "den gåtfulla vägen", det är en bok där han beskriver sin väg mot att få ett bevis för spiritualismens existens. Jag har plågat de flesta i min omgivning med att fråga om de tror att det kan vara möjligt att man får kontakt med de döda genom skrivseanser eller matrialiseringsseanser. När man läser en seriös bok, så till vida att den är inbunden som vilken vanlig bok som helst , med omslag, kapitel mm så är det svårt att helt håna det som står skrivet i boken. Jag har väl en inbyggd respekt för folk som får sin bok tryckt att jag inte helt kan förlöjliga deras budskap. Trots detta så ter det mig helt otroligt att döda männiksor skulle ta kontakt med oss genom silvettrumpeter som svävar runt i tomma luften, eller att det skulle finnas indianer och medicinmän från formtiden med namn som black eagle eller Kokum som "vaktar" dessa seanser. Det hela verkar med andra ord som något helt absurt skämt, men ändå finns det en hel hylla på bibilioteket om dessa fenomen. Det verkar som att jag har missat något vesäntligt och skulle därför vilja ta reda på hur vanlig denna spiritualistiska tro är. Och vad är egentligen skillnaden mellan spiritism och spiritualism? Jag är förvirrad, detta är en helt ny värld för mig. Tidigare har jag skrattat åt TV program med liknande teman som jag zappat förbi, men den här rörelsen är tydligen mycket mer seriös ändå. Det återstår att utforska. Om någon kan komma med tips om litteratur, eller allra helst har kontakt med ett riktigt medium så tveka icke, gör era röster hörda!

Kids

Att bjuda på mig själv är inte min starka sida. Det märks tydligt när det är fråga om att stå på en säng och deklamera dikter av Joseph Brodsky på ett trovärdigt sätt. Men jag försöker och förhoppningsvis utvecklas jag.

Jag längtar till sommaren, Emmabodafestivalen och att resa runt i Europa. Jag vill att Emmaboda ska boka Säkert! och the Concretes, och jag vill få ett jobb på ett trevligt sommarcafe där all personal är jättetrevlig och jag kan tjäna ihop 12 000 på en månad... Jag vill att någon ska skriva ett MVG arbete i Fysik åt mig om relativitetsteorin, och att någon annan, eller samma person skriver ett religionsarbete i samma kaliber om spiritismen eller någon annan religiös rörelse. Sedan skulle det inte vara fel om jag och mina vänner kunde få bo i vår lägenhet under sommaren och ha ett litet mysigt kollektiv tillsammans, sitta uppe halva nätterna och leka rödvinsvänster, filosofera och komma på lösningar på alla världsproblemen, känna oss som ungdomar 1968.

Stockholms parker skulle vara gröna och inbjudande (och råttfria, vi måste tänka på Stephanie). Picnic på långholmen, promenader på djurgården, se på solnedgången från västerbron.

Twist and Shout

Jag vet inte riktigt i vilken riktining min blogg är påväg. Jag lyckas inte hålla mig till någon struktur eller till något återkommande tema. Det är väl så de flesta bloggar är men det vore inte dumt att vara den som bryter trenden. Btw. Det finns ingenting som är så avslappnande som att lyssna på tidiga Beatles album. Det är så otroligt lätttsamt och uppiggande att man alltid får energi att göra sådant som man dragit sig för väldigt länge. Så var det när jag skulle analysera Edith Södergrans dikter, jag lyssnade på "please please me" och hade plötsligt ett färdigt arbete på fyra sidor.

"Här, liksom i många fler exempel i Ediths (framförallt tidiga) diktning finns svindlande drömmar och en oerhörd längtan djupt rotad. En längtan, och en saknad efter något, av någon? Något som finns där, i fjärran omöjligt att sätta ord på. En längtan som bara kan beskrivas som skymningens violetta färg, tystnad djup i sommarens mitt, gamla dagars ljuvhet eller höstens sista blomma"

"Edith Södergran är en mästare på att måla upp bilder och subtila nyanser för läsarens ögon. En del rader i hennes diktning får en att förflyttas någon annanstans, eftersom naturbilderna är så signifikativa tar man dem till sig och gör dem till sina egna. Känslan av vemod, nostalgi och bitterljuv längtan som finns i gömda de flesta människohjärtan återspeglar hon på ett så beskrivande och självklart sätt att det varken blir banalt eller sliskigt sockersött. "

två utdrag ur texten. Det låter visst som att jag dyrkar människan. (och då lämnade jag ändå stycket om den eteriska glöden...)

Live to tell

Igår fick jag ett samtal på min mobil från ett främmande nummer, det såg ut att komma från utlandet. Mycket nyfiken svarar jag och rycker till när någon skriker:

-Hi this is Madonna! Det var skrämmande, jag var i nog i något slags chocktillstånd, men han inte fundera på från vem detta ganska konstiga skämt kom ifrån innan jag förstod vad det handlade om.

H&M såklart. Haha.

Kissing the lipless

Sömn: nästan exakt 10 timmar.

Jag är utvilad och har ätit frukost och är färdig med morgonbestyren, men skolan börjar inte förän om en timme och en kvart. Jag känner mig lagom harmonisk och försöker komma på vad som behövs packas inför veckan. Att vara skilsmässobarn är inte det lättaste då det man verkligen behöver alltid finns hos den andra föräldern, men ibland så är det ändå som att fördelarna med det överväger nackdelarna. Omväxling och luftombyte. Igår morse regnade det, men det gjorde ingenting, det var utförsäljning på Humana (fd UFF ), ALLA plagg kostade en tia och jag och Stephanie fyndade en hel del spännande plagg som utvidgning till partygarderoben. Sedan fikade vi på cafe Nero med en ny bekantskap och allt kändes sådär lagom bakfylleslappt som det bara kan göra en söndagdagenefter.

Lång fågelkvitterpromenad med vänninan Åsa, tillsammans utforskade vi Abrahamsbergs gators dolda hemligheter. Mer än tio år i samma kvarter och ändå har man inte sett allt vad de har att erbjuda? Är inte livet en enda lång upptäcksfärd...?

Det kommer bara leda till något ont...

...men eftersom att jag vet att jag ändå kommer ändra mig och följa med ändå i sista stund så är det ingen ide att tänka på chansen som finns att jag inte skulle göra det. Mitt konto är rätt så tomt, och egentligen behöver jag köpa skor, men va fan det handlar om prioriteringar.

Jag vet inte hur det har blivit såhär men jag har kommit in i någon sorts varannanhelgs princip, att gå ut eller att inte gå ut. Frågan hänger i luften.

Med våren kommer skaparlusten och jag saknar min älskade systemkamera mer än någonsin. Mina föräldrar kommer aldrig att investera i en sådan till mig igen, och jag kommer aldrig ha råd, jag prioriterar ju alltid att spendera min inkomst på ett väldigt destruktivt sätt. Jag förbannar kleptomaner och jag förbannar mitt omdöme. Mina barn ska aldrig få ha 18 års fest.

Idag får jag välja att äta vad jag vill till middag. Jag tror det blir sushi! Kära Fredag.

I always knew

0 arbetsgivare har läst ditt CV. Tack för informationen. (så spännande var det).

Jag har halkat in i diverse beroenden, de börjar nästan likna tvångsyndrom. Innan jag gör något viktigt som jag bestämt mig för att göra så måste jag gå in på min myspace sida, och några andras, kolla in bilddagboken lite snabbt, gå in på lite blandade communitys, se om någon uppdaterat sin blogg, dricka några koppar te... och när jag gjort allt detta så har det gått så lång tid att jag lika gärna kan upprepa beteendet en gång till.

Jag har upptäckt att jag och en del av mina vänner pratar på ett sätt som folk utifrån ofta verkar roas av. Ord som FANTASTISKT, OTROLIGT och VERKLIGEN är ständigt återkommande i vokabuläret. Utifrån ger det uppenbarligen ett lite komiskt intryck, särskilt när vi samtidigt alltid fyller i varandras meningar och upprepar händelser gamla minnen gång på gång utan att tröttna. Men jag vet nog inget roligare än att prata om sådant som varit, att älta hågkomster är något som aldrig tröttar ut mig. Och det är väl tur det, då behöver man nästan aldrig ha tråkigt.

Lyrik och drama är engagerande, och inspirerande. Inspirerande i den mån att jag har börjat läsa ur Edith Södergrans samlade dikter, jag känner mig som en tonårsflicka som just upptäckt poesins tjusning och springer runt med en diktsamling vart hon än går, låtsas vara svår och oåtkomlig. Tanken är ganska tilltalande.

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

I should have known better

När jag kom hem idag så tycktes en överaktiv nerv vara aktiverad i min kropp. Problemet var att jag då ville göra allting på samma gång, jag ville röja upp i mitt rum och montera mitt nya skrivbord samtidigt som jag skulle fylla i högskoleansökningar och registrera mig på arbetsförmedlingen. Och koka te och äta olika frukter,och laga pasta med pesto till familjen.

Det blev lite hur som helst med de flesta av dessa uppgifter men jag har iallafall sökt fyra jobb nu tror jag. Det är läskigt eftersom jag är ganska bra på att formulera ett käckt ansökningsbrev där det låter som att jag kan både det ena och det andra. Kassavana? Nja, i sanningens namn har jag bara skött en kassa två gånger, och det gick i ultrarapid. Tänk om jag verkligen får komma på en anställningsintervju, bara tanken får mig att våndas. På ams.se anmälde jag mig även som handpacketerare, det var ett yrke som jag trodde att jag hade meriter av från Weleda, men det är möjligt att jag missuppfattat vad det jobbet egentligen går ut på.

Spännande fortsättning följer!

Det som göms i snö

Mitt liv är ett omotiverande snytningsmaraton. Imorse berättade mamma för mig att jag har en fönad 70- tals frisyr. Hon tyckte att det var gulligt, jag vet inte om jag kan hålla med, frisören nästa.

Solen flödade dock över Sveavägens grå asfalt när jag promenerade till jobbet igår. Jag liksom alla andra kisade upp mot den blå marshimelen och kände hur livet återintog våra kroppar. Vinterbleka ansikten som exponeras i det starka ljuset får en särsklid lyster, man blir skrämd över hur bra vinterns mörker kunnat dölja alla skvanker och mörka skuggor. Men efter några månader i vårens tecken kommer alla att ha en lätt solkysst och fräknig hy igen, och skräcken, att gå barbent, kommer vara något alldeles naturligt.

Det är fint att vakna en söndagsmorgon, utvilad, till tonerna av No doubts don't speak, jag hade glömt hur mycket jag älskade den låten en gång i tiden. Men visst kan jag förstå mig själv.

Video Killed the Radio Star

Det känns som att vi börjar gå mot nya tider. Den nya tiden kommer att få namnet våren 2007 när vi talar om den i futurum. Ganska ofta så börjar inte det nya året förrän i någongång i mars, april det är då saker och ting brukar ta en vändning och man får upp ögonen för omvärlden igen. Dagens rubrik symboliserar denna höst och vinter på ett rätt talande sätt.

Jag har diskuterat det där med humöret, när lämnar man banala hormonsvängningar bakom sig? Eller kommer jag alltid att gå runt och undra varför mina känslor oavbrutet skiftar från svart till vitt och tillbaka igen i resten av mitt liv? Kanske kommer de inte att bete sig normalt förrän jag fyllt 30 och jag äntligen kommer att kunna se konsekvenserna av mina handlingar. Hjärnforskning är en synnerligen bisarr vetenskap.

Eftersom jag har svårt att hitta mig själv denna fredagsförkväll så har jag också svårt att hitta de rätta bokstäverna för att kombinera de rätta orden. Tangentbordet är blankt för min blick. Ändå så var jag och fikade tidigare och pratade om både det ena och det andra, men kanske inget som det lämpar sig att skriva om här, Stockholm är ju trots allt så litet. Ett återkommande samtalsämne.

Nu vill jag baka en kladdkaka, av bästa sort med den ska jag hylla David Bowie och kanske världens mest brillianta låt någonsin. Life on Mars. (musikbyrån special 21:30).

Hardrock Halellujah

Sluta ha fördomar om hårdrock

"En kille var hemma hos sin kompis. Han hade en Iron maiden-tröja på sig. Kompisens pappa råkade vara präst. Prästen sade till killen att Iron maiden hade satanistiska budskap i sina sånger. Detta gör mig väldigt upprörd. Pappan vet ingenting om vad hårdrocken står för. Jag kan berätta att hårdrockare är helt vanliga människor. Många har så mycket fördomar mor hårdrocken. De förknippar hårdrock med droger och sprit. Visst förekommer droger och sprit. Men det gör det i andra musikstilar också. Man hör oftare om en full popstjärna än en full rockstjärna./ Johan "

Denna insändare hittade jag när jag rensade ut lite lådor med saker som jag hade glömt att jag hade. Jag frågar mig om denna människa var seriös eller om det var ett slags skämt. I vilket fall var den väldigt underhållande. Tack Johan, du förgyllde min dag! (vem du nu är...)

PS. Det är onsdag och jag vill gå på teatron och dansa till SWITCH, eller så vill jag till baba. Jag vill inte vara hemma med hostan. DS.

Already asleep

Jag hittade ett band som jag aldrig hört förut efter att planlöst ha surfat runt och läst diverse bloggar. De heter "salut! machaut" och spelar jättefin popmusik som är alldeles lagom somrig och får mig på ovanligt bra humör. Jag antar att de inte är någon nyhet men jag blev jätteglad ändå! När jag ändå tänkte på sommaren kom jag på hur ledsen jag är för att det inte blir något popaganda i år. Förra året var vi på klassresa och kom inte hem förrän på söndagen så vi gjorde inget allvarligare försök att komma in som alla andra 15, 16 och 17 åringar. Så när man är 18 så blir det såklart ingenting, vi 88or är otursförföljda. Jag vet inte hur fantastiskt popaganda verkligen var men det finns liksom ett mytomspunnet skimmer kring den festivalen som gör att man velat vara där (inne) åtminstone en gång i sitt liv. Våren 2005 så regnade det den enda dagen jag stod där utanför, och förra året var det som sagt biologiresa i blåsiga träskmarker på Öland som höll oss borta. Fan.

Nu har jag sovit några timmar och kurerat mig med säsongens sista semla och febern börjar avta. Jag tror att fett är det bästa botemedlet mot alla sorts sjukdomar, om man skulle forska i det vidare tror jag att det alldeles säkert går att hitta något medicinskt bevis för det.

Nisse Hult är mitt dåliga samvete, Nisse Hult väcker mig på natten och säger åt mig att ta tag i saker som jag faktiskt tror att jag står för. Men jag blundar och somnar om, jävla Nisse Hult!

Bitter Club

Och jag som trodde att influensor inte rådde på mig, det var en missbedömning. Det känns som att mitt huvud är inpackat i något sorts tjockt kuddliknande material som avskärmar mig från omvärlden. Hade inte min bror förbarmat sig över mig igår kväll och sprungit ner och köpt halstabletter på konsum så hade jag hostat ihjäl mig.

Igår när jag vandrade hem från Odenplan så var jag säker på att våren äntligen intagit Stockholm för gott, nu ser jag ingen sol så långt ögat når. Jag läser DNs högskoleguide och ett känt faktum konstateras för mig ännu en gång. Tre av fyra jobb förmedlas genom kontakter, med andra ord, har du inga kontakter är du körd. Vad spelar en högskoleutbildning för roll om du inte sedan kan göra reklam för dig själv?
Börja spinna ditt kontakt nät nu!, jo jag tackar, "hej, hej, vill du vara min kontakt?". Vad ska man säga...
DN tipsar en om att ta egna intiativ som att ordna en fest eller en klubb, det kanske kunde vara något, men hur ska man få alla kontakter till klubben sedan?

Tacka vet jag högskolekatalogerna de är mer positiva, i slutet av varje utbildningsbeskrivning står det vad man kan jobba som sedan, och allt låter jätteintressant. Varför skulle högskolorna ljuga?

Nu ska jag bädda ner mig bland näsdukar, termometrar och c-vitaminer. Antagligen är jag frisk imorgon igen.

"I took a day off work to see the world in a better way
Walk down the street, looking at my feet
Picking up the stones that I see
On the way home,
waiting for you email, it doesn’t come,
I feel so mashed up, waiting for you email"

Caring is creepy

Rent faktamässigt är vapen något som är gjort för att skada och döda något levande, oavsett om de är i försvarsmässigt syfte eller inte. Det är därför inte försvarligt att producera, sälja och tjäna pengar på sådant som från början är till för att kränka mänskliga rättigheter och ta liv.
Alla dessa vapen, all denna arbetskraft, alla dessa naturresurser som går åt för att främja en totalt destruktiv kraft som krigsmateriel, är det inte bedrövligt?

Detta var min ståndpunkt innan jag började skriva min uppsats om svensk vapenexport, nu har jag blivit manipulerad och förvirrad. Mina nerver klarar inte komplexiteten, den gör mig svag och yr, likt en bräcklig rokokokvinna. Ändå så finns det något inne i mig som gör att jag måste stå fast vid mitt första påstående.

Naiv, ung och idealist. You name it. Jag är och kommer antagligen att förbli. Jag vill inte att människor ska ha ett så avslappnat förhållande till våld och vapen, samhällets fruktansvärda avtrubbning tyder på en ingrodd osundhet. Det måste vara något fel när människor inte längre blir illa berörda av någonting längre, det är inget klander, bara ett faktum. Splatterfilmer i all ära, men i vilket syfte? Våld kan säkert vara estetsikt, men den sortens estetik tilltlar mig inte.

Hör bara på detta: ”Vad är nu detta att bråka om, om man under krigstider fodrar ut en häst med hö så är ju också höet krigsmateriel, jag kan inte alls förstå kritiken”. (Magnus Arbin, Saabs informationschef 1968, om frågan varför det var okej att exportera vapen till militärdiktaturer) Citat taget från boken "vapensmugglarna".

Kära läsare, om jag har några? som ni märkt så är detta en blogg av ett någorlunda seriöst slag, det äråtminstone min tanke, jag får se hur det blir i fortsättningen. Jag kände att det vore fel att inte satsa lite när man ändå väl är inne i bloggsmeten.

Igår besökte jag vänner och bekanta, jag tycker att det är trevligt där, visst folk är 18 år och vill gärna ha ett ragg, men jag tycker inte att det är mer köttmarknad där än på ett mer sofistikerat ställe kvart i tre. Yelle var fantastisk och nästan oförskämt snygg i turkos tennisklänning och babyrosa lackskärp, jag blev imponerad av hennes trummor och franska clubpop. Dessutom kände jag den där härliga tonårsfnitterfyllan som dyker upp
allt mer sällan numera. Vi dansade till dr kosmos, säkert! Elvis och Morrisey såklart, det kanske inte spelade någon roll att jag uppförde mig lite pinsamt vid några tillfällen, man glömmer snabbt som vinden. (Om någon regerar på ordet pinsamt så säg till, själv tycker jag att det är ett oerhört talande ord som jag nyttjat flitigt sedan nioårsåldern. )

Imorgon ska jag till skolan och antagligen spela lite teater, det måste vara första gången sedan inträdesproven till st eriks och södra latin i nian. Det känns läskigt och lite nervöst. Vid fjorton års ålder krossade jag nämligen mina skådespelardrömmar på ett mycket brutalt vis. Jag insåg mina stora begränsningar och hämningar och bestraffade mig själv genom att helt förtränga ordet teater.

Natten ska jag tillbringa med att färdigställa min uppsats. Sådan är iallafall teorin, praktiken kan vara en annan. Att stanna hemma med en allvarlig influensa känns farligt lockande, host host, visst känner jag en begynnande halsfluss komma smygande.

let's wait until tuesday.