Jag vet inte riktigt i vilken riktining min blogg är påväg. Jag lyckas inte hålla mig till någon struktur eller till något återkommande tema. Det är väl så de flesta bloggar är men det vore inte dumt att vara den som bryter trenden. Btw. Det finns ingenting som är så avslappnande som att lyssna på tidiga Beatles album. Det är så otroligt lätttsamt och uppiggande att man alltid får energi att göra sådant som man dragit sig för väldigt länge. Så var det när jag skulle analysera Edith Södergrans dikter, jag lyssnade på "please please me" och hade plötsligt ett färdigt arbete på fyra sidor.
"Här, liksom i många fler exempel i Ediths (framförallt tidiga) diktning finns svindlande drömmar och en oerhörd längtan djupt rotad. En längtan, och en saknad efter något, av någon? Något som finns där, i fjärran omöjligt att sätta ord på. En längtan som bara kan beskrivas som skymningens violetta färg, tystnad djup i sommarens mitt, gamla dagars ljuvhet eller höstens sista blomma"
"Edith Södergran är en mästare på att måla upp bilder och subtila nyanser för läsarens ögon. En del rader i hennes diktning får en att förflyttas någon annanstans, eftersom naturbilderna är så signifikativa tar man dem till sig och gör dem till sina egna. Känslan av vemod, nostalgi och bitterljuv längtan som finns i gömda de flesta människohjärtan återspeglar hon på ett så beskrivande och självklart sätt att det varken blir banalt eller sliskigt sockersött. "
två utdrag ur texten. Det låter visst som att jag dyrkar människan. (och då lämnade jag ändå stycket om den eteriska glöden...)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment