Mitt liv är ett omotiverande snytningsmaraton. Imorse berättade mamma för mig att jag har en fönad 70- tals frisyr. Hon tyckte att det var gulligt, jag vet inte om jag kan hålla med, frisören nästa.
Solen flödade dock över Sveavägens grå asfalt när jag promenerade till jobbet igår. Jag liksom alla andra kisade upp mot den blå marshimelen och kände hur livet återintog våra kroppar. Vinterbleka ansikten som exponeras i det starka ljuset får en särsklid lyster, man blir skrämd över hur bra vinterns mörker kunnat dölja alla skvanker och mörka skuggor. Men efter några månader i vårens tecken kommer alla att ha en lätt solkysst och fräknig hy igen, och skräcken, att gå barbent, kommer vara något alldeles naturligt.
Det är fint att vakna en söndagsmorgon, utvilad, till tonerna av No doubts don't speak, jag hade glömt hur mycket jag älskade den låten en gång i tiden. Men visst kan jag förstå mig själv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment