Colder than Ice

Discogirls!

Gårdagen spenderades på Teatron och vi var fett satsiga, because the 90s is back. (och spice girls är så "just nu!")

Because

Som om allt någon gång ändå kommer att bli något annat. Det måste ju vara så, frågan är vilken riktining det kommer att ta. Och om någon någonsin kommer reflektera över det hela.

Annars finns det läskigt lite att säga.

Be my baby

Det är kallt, men körsbärsträden blommar redan, det stressar mig av någon anledning. Jag älskar våren mest av alla årstider, samtidigt så får den mig att känna att jag måste hinna med att ta till vara på varje sekund, så går dagarna förbi och jag tänker bara på annat, på allt som jag inte vet något om...

Egentligen vill jag skriva ett helt inlägg som en kärleksförklaring till den finaste av alla filmer "dirty dancing", men någon annan han före, hmpf... Här kommer den ändå, fast lite kortfattad:

Jag tror bara att en b- produktion kan bli så bra, så rätt och så nära fulländad. Dirty dancing måste vara en av tonårsromantikens mest äkta verk, just för att den är så naiv rätt igenom och inte gör anspråk på att vara något mer heller. Den rymmer hela min barndomsromantik som i en liten ask. Jag minns när jag var fjorton år och tillbringade en midsommarvecka med en kompis uppe i en skog i norrland med att lyssna på filmmusiken, och drömma om sommarlovet som låg framför oss. Det regnade och var inte särskilt spännande på något sätt, ändå var det något magiskt med den veckan. Och filmen kan ses hur många gånger som helst.

Idag har jag köpt en potentiell studentklänning. Lagat pasta med tomatsås och lyssnat på the concretes.

Never ever

kan jag inte bara få vara sju år och plocka sniglar till snigelstället?

Vad vore väl en dag utan en natt?

Vad vore väl en olycka utan en annan?

Vad är väl ett liv med ett tydligt svar...

Varför fråga något alls när man inte orkar lyssna?

Jag borde nog anmäla mig till trettonårsklubben på plattan, med lite övertygelse vinner jag säkert "stackarmigtävlingen".

A day in the life

"Människa, lifvet är så flyktigt skönt".
Frasen mötte mig vid Thorildsplan, och jag insåg sanningen.

One life is not enough

Välkända Brommaplan göre entré och tegelhusen från ca 1990 ifrågasätter ingenting. Min bror lyssnar på Björn Rosengren, ni vet den här "jag är så het så het..." det får mig att tänka på tylösand, glömda dagar i nuet. Mitt rum är en enda oreda, något som jag borde ta tag i, något som jag borde tagit tag i för länge länge sedan. Jag ska packa upp mitt nya skrivbord från ikea, och installera en ny dator. Göra upp ett schema för de kommande futtiga veckorna som är kvar av säkerheten, skolan, gymnasiet. Men ju mer jag gör av detta desto snabbare kommer mina minnen jag vill hålla kvar att rinna iväg och flyta samman med strömmen av det som varit. Allt har hänt förut, men när det händer så är det alltid "något alldeles speciellt" för mina livserfarenheter är fortfarande helt ringa.

Jag kunde fortsätta såhär men vad skulle det göra för skillnad?
"Conversation under the neon lights".
Adios.

LOST

Följande efterlyses:

sminkväska
mobiltelefon(er)
nästan nya svarta jeans
blå skor av märket esprit
två koftor
en kamera med bilder från tylösand och emmaboda 05
mp3 spelare
grön plånbok med legitimation i
systemkamera
schal(ar)
nya tumvantar från åhlens
örhängen, örhängen, örhängen...
hårnålar, hårspännen och ännu mer hårnålar.
(Ett litet urval av saker som försvunnit det senaste året).

Det finns ingen annan människa som lyckas tappa bort, alternativt bli bestulen på så mycket som jag (kanske min syster, haha).
Har funderat på om jag är en person som upplevs vara:
1. Förvirrad utåt och förvirrad inåt
2. Förvirrad utåt men lugn inåt
3. Lugn utåt men förvirrad inåt
4. lugn inåt och lugn utåt.

Jag vet fortfarande inte vilket av alternativen som stämmer bäst in på mig, men att jag kan vara förvirrad utifrån är uppenbart. Ändå brukar jag få höra att folk ser mig som en lugn och stabil människa. Jag försöker att smälta det, men kan inte ta det som en komplimang,vem villvara lugn och stabil? Att vara en sökande och vilsen själ låter mycket mer konstnärligt och fashionabelt .

Inte nog med att jag tappar bort allt jag köper, mitt DNA verkar koda för ett väldigt oekonomiskt sinnelag som gör att jag inte kan hålla i mina pengar. Jag är ett sant offer för den växande konsumtionen i dagens samhälle. Dock hör jag knappast till lyxkonsumenterna, snarare till kvantitetskonsumenterna. Och imorgon sitter jag på planet till Barcelona och kommer knappast ha råd med shopping. Men förhoppningsvis med en hel del vinglas på mysiga små barer.

Adjö.

I'm so tired

Jag är bara totalt slut.
Det måste vara detta som kallas fullkomlig utmattning. Gonatt.