Panic

Panikskriva, fast jag har defintivit mig själv att skylla när det gäller den punkten.

Jag har inte rätt att vara olycklig, samtidigt har jag inte rätt att vara glad, vet inte hur jag ska ta saker som går ut över mitt förstånd, som är så ofattbart orättvisa, saker som är för stora för mig att fatta att jag skjuter bort dem totalt. Jag vet inte ens varför jag skriver om det här. Men det stavas dåligt samvete och jag kan verkligen inte hantera det. Och jag borde verkligen må mycket mera dåligt än jag gör.

Jag har förstått att vissa saker bara kan bli på ett sätt, tror jag. Eftersom det, egentligen är så mycket mindre vikitgt, en droppe i havet, ett hjärnspöke, fast ytterst fysiskt. Men lättare att tänka på trots allt. I nyktert tillstånd helt hanterbart, något jag själv väljer att hålla kvar.

would you like to be

Om 10 minuter måste jag bege mig till Brommaplans tunnelbanestation och åka till mitt ganska nya jobb som jag inte alls gillar och som innebär att man måste bära keps, det mest osmickrande plagget i världen!?
Men jag kan ändå inte låta bli att vara glad för jag tänker på min en kärlekshistoria LP som ligger i tryggt förvar i en plastpåse på nostalgipalatset och som kommer att bli min så fort jag tittar in där och tar fram 75 spänn, visserligen inte i bästa skcick men vad gör det, bara känslan av att ÄGA den och känslan av att få höra musiken. Åh, jag har blivit smittad av Stephanie. Dessutom ska jag även köpa en smiths LP för 80 kronor i mycket fint skick, jag bara älskar omslaget!

Wheiii, nu kan jag bara inte vara jobbdeppig, grattis mig!

sun sun sun

Försöker pussla ihop lite pusselbitar. Hur en sak har lett till en annan? Försöker få ett sammanhang och göra mig av med en massa onödiga papper som legat i hörnens dåliga samvete hela vintern. Försöker blunda och förstå varför jag har så himla ont i magen, varför allt känns så himla smetigt. Såpaaktigt, men ändå fruktansvärt litet och betydelselöst. Som ett dockskåp där ingenting som utspelas egentligen är värt att tas på allvar, snart kanske jag vaknar upp ur legoland och upptäcker verkligheten.

Forever young...

Det är meningen att jag ska plugga fysik. Men jag är inte kapabel till att förstå ljusets brypunkter, inte just nu. Så jag SKITER FULLSTÄNDIGT i fysiken, (yes I'm a rebel!!!) och ritar en plansch istället. Och styr min kosa mot ungdomsgården, well, also called BABA sonic.

YEAH!

ps. planschen ska användas när vi startar en 60 tals klubb, detta är alltså bara en liten försmak på vad som komma skall. Återkommer när datum och lokal är fixat, hehe... tjejerna med många bollar i luften.... ds.

There's a place

Promenader är beroendeframkallande. Promender med vind i håret och sol i nacken. Promenader med mp3 spelare eller promenader med goda vänner. Promenader i stan eller på landet... med eller utan slutmål.

När man går finner man ofta lösningar på problem, eller så kan man rensa huvudet på onödiga tankar. Sådant som verkar vara oöverstigligt, ångestframkallande, eller bara fruktansvärt sorgligt hamnar i ett annat ljus. Ofta har man hamnat i ett mönster där man ältar samma sak om och om igen, när man går vidgas perspektiven, kanske kan man se ett problem från ett annat håll? Promenader är helt enkelt som balsam för själen.

Det var dagens hälsotips, se jag är inte bara en modeguru, utan en hälsoguru också!

Magical mystery tour

Som nätter faller dagar när sömnen tagit slut. Förundras över hur snabbt idèer tar form, frodas och tonas ut. Att vilja göra allt men ändå inget, blekblå vardag, sockervaddsnostalgi... Varför 2007 och inte 40 år tidigare?

Man vill jämföra sig själv med alla andra och veta vad som rör sig i sinnen som man aldrig kommer få förnimma inifrån. Att bara vara sig själv är en hisnande känsla, samtidigt finns det en trygghet i att kunna stänga andra ute. Konstiga magiska ögonblick, när plötsligt drömmen förvandlats till här och nu, som man enligt teorin borde vara två för att uppleva. Men vilkas uppenbarelser även skulle kunna vara ett hjärnans spratt, en felsignal från huvudet till en nerv, ett enzym som hamnat på fel ställe.

Fast varför inte fortsätta låtsas, hoppas, inbilla sig. Om det är vad som gör vardagen.

(What's the story)- morning glory

Dagens tips: IKEA:s micropizza!

Försvinnade god....

Nattöppet

Bortblåst, borttappad, bortsprungen, är känslan som tyngde mitt hjärta. Nu nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror... och plötsligt befinner jag mig i en fas där det mesta tycks lösa sig. Kvar finns dock en skugga av överbemannande stress, bakom mina ögon vilar en svag huvudvärk, ändå ingenting som det är svårt att stå ut med.
Nytvättat, nyfönat hår, nystrukna lakan, nyplockade buketter, doften av nyklippt gräs... "sjung om studentens lyckliga dagar". Sömnlösa, nära drömlösa nätter, tystnaden av andetag och datorns brus. Högtalarna ligger prydligt nedpackade i en papperspåse i resten av rummets ostrukturerade kaos, en härd av påbörjade minnen från året som gått. Något som jag vet att det kommer dröja innan jag tittar åt. Nu ska det mesta handla om parker, trädgårdsfik och mönstrade klänningar. Och lite om slutbetyg, framtidsplaner och nattöppna sommarklubbar.

September's not so far away

Idag var det den konstigaste dagen. Jag vaknade klockan 04:05 av fågelkvitter och drömmar som fick mig att må illa. Lyckades somna igen, var pigg men konstigt snurrigt rastlös kl 07:02 då jag steg upp. Det var soligt ute men SMHI sade att det skulle bli regn så jag tog med mig ett paraply, dagens outfit var en blandning mellan ylleindie och tyrolertema. Läste DN innan jag gick, och blev så rörd av ett par som hållit ihop sedan de var 17 att jag fick tårar i ögonen. Historian behandlade Östblockets upplösning, revolt efter revolt, slogs av hur många människor som har gjort uppror. Aldrig jag. En vänninna berättade att hon hade drömt att Håkan Hellström hade dött, det fick mig nästan att börja gråta. I Cafeet mådde jag illa, alla människor såg ut att vara nära att bryta ihop, ett hysteriskt mellanting mellan gråt och skratt, förtvivlan och fnitter. Dikten "a teenage girl's first crush" som vi läste på engelskan rörde mig till tårar, igen... Mådde illa under lunchrasten, pratade om betyg. Vi mediterade på samhällskunskapen och sorterade kartor i plastmappar på gymnastiken. Besökte Hötorgshallen, åt wasabinötter och chilirispuffar. Gick hem, tyckte att alla människor på tunnelbanan förmedlade ett särskilt budskap, de såg så tillfreds ut, som att alla ville mig väl. På Brommaplan satt en kvinna och spelade dragspel, det lät hemskt, borde ha gett henne mina sista småpengar men orkade inte vända tillbaka när jag kom på det. En av alla dagar som egentligen inte tillägger något, ändå var det något av ett Kafkaskimmer över den. Svårt att förklara varför. Försöker ljuga om egenskaper jag inte har, på knagglig tyska utan koll på stavning eller grammatik, det går sådär.

Hemvägen

Godnatt alla trevliga människor.

And sleep well.

The Comeback

Till långa promenader i en cirkel runt stan, parkbänkar som måste provsittas, second hand affärer som måste utforskas in i minsta detalj och så youghurtglass i björnsan.
Bara en timme till i kvällssolen.

Tankarna som cirklar i mitt huvud är inte särskilt djupgående, de sträcker sig inte längre än från bromma till hornstull ungefär. Varje dag i min almenacka är fullklottrad fram till fredagen den 8:onde Juni. Sedan lyser ett vitt tomrum, nya orörda blad som knappt är bläddrade i, flera månader av öppen tid.

Undra vad jag borde göra för att minska mina koldioxidutsläpp med 80% fram till år 2015.

Upp till kamp!?

(bilden är ritad av mig inför ett arbete om socialdemokratins framväxt, första året i gymnasiet och har inte så mycket att göra med resten av inlägget...)

Valborg är över och första Maj är hälsad välkommen.

Är inte ute och demonstrerar och står upp för min sak. Istället sitter man hemma i sitt allra vanligaste tillstånd, nämligen framför datorn med ett skolarbete väntande, lämnat åt sitt öde i aktivitetsfältet, lagom trött, mest upplagd för att göra upp storslagna planer inför sommaren. (den flitige läsaren känner här igen sig från tidigare inlägg och småler "mycket snack och lite verkstad här")

Idéer som att köpa stora målardukar och sitta i vårt hörnrum och måla med juniregnet smattrande mot fönsterrutorna som inspirationskälla florerar fram och tillbaka i min hjärna, kanske kunde vardagsrummet fungera som replokal för vårt kommande musikkomponerande? Ibland skäms man lite över att vara så politiskt oaktiverad som ungdom av idag, jag menar inte att man skulle behöva hålla på något särskilt parti, men jag kan känna att det saknas ett brinnande intresse för vad som händer runt om i världen... Det är så lätt att alltid bara sitta och tänka på hur man ska utveckla sina konstnärliga sidor, sitta här i Stockholm resten av livet och drömma om en fullkomlig tillvaro. Spekulera om lägenhet i birkastan, ett jobb som journalist, fotograf, kanske egen företagare... starta ett mångfaldigt ungdoms café öppet för nya talanger med mysiga klubbar på kvällarna. Förutsägbart, ack så förutsägbart.

Om alla männiksor gjorde det som de verkligen tycker om så skulle vi få en bättre värld brukar folk säga och genast känna sig som bättre människor själva, men om alla vill göra samma sak, hur ska då alla få göra det? Någon måste städa offentliga toaletter, någon måste städa plattan kl halv elva på söndagskvällen, någon måste köra sopbilen, det går inte att blunda för, det går heller inte att blunda för att ingen känner att det är deras kall i livet, that´'s it. Samtidigt som man vet detta så låtsas man inte om det, man blundar för det helt enkelt, och fortsätter drömma om sin lägenhet på rörstrandsgatan och sitt jobb som frilandsscenograf. Jag har ingen lösning att komma med, konstaterar bara att man kan bli himla bortskämd ibland som medelklasssvensson och kulturkonsument.

Jag vet inte om någon mer håller med mig men jag skulle nog kunna tänka mig att städa gator i ett år eller två för att lätta någon annans börda, någon som sliter ut sig år ut och år in och aldrig får se något annat än smutisga skolgolv, värkande ben och axlar för en skitlön... för att denna person någon gång får ägna sig åt sin passion i livet.

Eller skulle jag verkligen det? Det är ju så mycket lättare att bara hålla tyst, så får saker ha sin gång...