September's not so far away

Idag var det den konstigaste dagen. Jag vaknade klockan 04:05 av fågelkvitter och drömmar som fick mig att må illa. Lyckades somna igen, var pigg men konstigt snurrigt rastlös kl 07:02 då jag steg upp. Det var soligt ute men SMHI sade att det skulle bli regn så jag tog med mig ett paraply, dagens outfit var en blandning mellan ylleindie och tyrolertema. Läste DN innan jag gick, och blev så rörd av ett par som hållit ihop sedan de var 17 att jag fick tårar i ögonen. Historian behandlade Östblockets upplösning, revolt efter revolt, slogs av hur många människor som har gjort uppror. Aldrig jag. En vänninna berättade att hon hade drömt att Håkan Hellström hade dött, det fick mig nästan att börja gråta. I Cafeet mådde jag illa, alla människor såg ut att vara nära att bryta ihop, ett hysteriskt mellanting mellan gråt och skratt, förtvivlan och fnitter. Dikten "a teenage girl's first crush" som vi läste på engelskan rörde mig till tårar, igen... Mådde illa under lunchrasten, pratade om betyg. Vi mediterade på samhällskunskapen och sorterade kartor i plastmappar på gymnastiken. Besökte Hötorgshallen, åt wasabinötter och chilirispuffar. Gick hem, tyckte att alla människor på tunnelbanan förmedlade ett särskilt budskap, de såg så tillfreds ut, som att alla ville mig väl. På Brommaplan satt en kvinna och spelade dragspel, det lät hemskt, borde ha gett henne mina sista småpengar men orkade inte vända tillbaka när jag kom på det. En av alla dagar som egentligen inte tillägger något, ändå var det något av ett Kafkaskimmer över den. Svårt att förklara varför. Försöker ljuga om egenskaper jag inte har, på knagglig tyska utan koll på stavning eller grammatik, det går sådär.