Panic

Panikskriva, fast jag har defintivit mig själv att skylla när det gäller den punkten.

Jag har inte rätt att vara olycklig, samtidigt har jag inte rätt att vara glad, vet inte hur jag ska ta saker som går ut över mitt förstånd, som är så ofattbart orättvisa, saker som är för stora för mig att fatta att jag skjuter bort dem totalt. Jag vet inte ens varför jag skriver om det här. Men det stavas dåligt samvete och jag kan verkligen inte hantera det. Och jag borde verkligen må mycket mera dåligt än jag gör.

Jag har förstått att vissa saker bara kan bli på ett sätt, tror jag. Eftersom det, egentligen är så mycket mindre vikitgt, en droppe i havet, ett hjärnspöke, fast ytterst fysiskt. Men lättare att tänka på trots allt. I nyktert tillstånd helt hanterbart, något jag själv väljer att hålla kvar.