Caring is creepy

Rent faktamässigt är vapen något som är gjort för att skada och döda något levande, oavsett om de är i försvarsmässigt syfte eller inte. Det är därför inte försvarligt att producera, sälja och tjäna pengar på sådant som från början är till för att kränka mänskliga rättigheter och ta liv.
Alla dessa vapen, all denna arbetskraft, alla dessa naturresurser som går åt för att främja en totalt destruktiv kraft som krigsmateriel, är det inte bedrövligt?

Detta var min ståndpunkt innan jag började skriva min uppsats om svensk vapenexport, nu har jag blivit manipulerad och förvirrad. Mina nerver klarar inte komplexiteten, den gör mig svag och yr, likt en bräcklig rokokokvinna. Ändå så finns det något inne i mig som gör att jag måste stå fast vid mitt första påstående.

Naiv, ung och idealist. You name it. Jag är och kommer antagligen att förbli. Jag vill inte att människor ska ha ett så avslappnat förhållande till våld och vapen, samhällets fruktansvärda avtrubbning tyder på en ingrodd osundhet. Det måste vara något fel när människor inte längre blir illa berörda av någonting längre, det är inget klander, bara ett faktum. Splatterfilmer i all ära, men i vilket syfte? Våld kan säkert vara estetsikt, men den sortens estetik tilltlar mig inte.

Hör bara på detta: ”Vad är nu detta att bråka om, om man under krigstider fodrar ut en häst med hö så är ju också höet krigsmateriel, jag kan inte alls förstå kritiken”. (Magnus Arbin, Saabs informationschef 1968, om frågan varför det var okej att exportera vapen till militärdiktaturer) Citat taget från boken "vapensmugglarna".

Kära läsare, om jag har några? som ni märkt så är detta en blogg av ett någorlunda seriöst slag, det äråtminstone min tanke, jag får se hur det blir i fortsättningen. Jag kände att det vore fel att inte satsa lite när man ändå väl är inne i bloggsmeten.

Igår besökte jag vänner och bekanta, jag tycker att det är trevligt där, visst folk är 18 år och vill gärna ha ett ragg, men jag tycker inte att det är mer köttmarknad där än på ett mer sofistikerat ställe kvart i tre. Yelle var fantastisk och nästan oförskämt snygg i turkos tennisklänning och babyrosa lackskärp, jag blev imponerad av hennes trummor och franska clubpop. Dessutom kände jag den där härliga tonårsfnitterfyllan som dyker upp
allt mer sällan numera. Vi dansade till dr kosmos, säkert! Elvis och Morrisey såklart, det kanske inte spelade någon roll att jag uppförde mig lite pinsamt vid några tillfällen, man glömmer snabbt som vinden. (Om någon regerar på ordet pinsamt så säg till, själv tycker jag att det är ett oerhört talande ord som jag nyttjat flitigt sedan nioårsåldern. )

Imorgon ska jag till skolan och antagligen spela lite teater, det måste vara första gången sedan inträdesproven till st eriks och södra latin i nian. Det känns läskigt och lite nervöst. Vid fjorton års ålder krossade jag nämligen mina skådespelardrömmar på ett mycket brutalt vis. Jag insåg mina stora begränsningar och hämningar och bestraffade mig själv genom att helt förtränga ordet teater.

Natten ska jag tillbringa med att färdigställa min uppsats. Sådan är iallafall teorin, praktiken kan vara en annan. Att stanna hemma med en allvarlig influensa känns farligt lockande, host host, visst känner jag en begynnande halsfluss komma smygande.

let's wait until tuesday.