(bilden är ritad av mig inför ett arbete om socialdemokratins framväxt, första året i gymnasiet och har inte så mycket att göra med resten av inlägget...)
Valborg är över och första Maj är hälsad välkommen.
Är inte ute och demonstrerar och står upp för min sak. Istället sitter man hemma i sitt allra vanligaste tillstånd, nämligen framför datorn med ett skolarbete väntande, lämnat åt sitt öde i aktivitetsfältet, lagom trött, mest upplagd för att göra upp storslagna planer inför sommaren. (den flitige läsaren känner här igen sig från tidigare inlägg och småler "mycket snack och lite verkstad här")
Idéer som att köpa stora målardukar och sitta i vårt hörnrum och måla med juniregnet smattrande mot fönsterrutorna som inspirationskälla florerar fram och tillbaka i min hjärna, kanske kunde vardagsrummet fungera som replokal för vårt kommande musikkomponerande? Ibland skäms man lite över att vara så politiskt oaktiverad som ungdom av idag, jag menar inte att man skulle behöva hålla på något särskilt parti, men jag kan känna att det saknas ett brinnande intresse för vad som händer runt om i världen... Det är så lätt att alltid bara sitta och tänka på hur man ska utveckla sina konstnärliga sidor, sitta här i Stockholm resten av livet och drömma om en fullkomlig tillvaro. Spekulera om lägenhet i birkastan, ett jobb som journalist, fotograf, kanske egen företagare... starta ett mångfaldigt ungdoms café öppet för nya talanger med mysiga klubbar på kvällarna. Förutsägbart, ack så förutsägbart.
Om alla männiksor gjorde det som de verkligen tycker om så skulle vi få en bättre värld brukar folk säga och genast känna sig som bättre människor själva, men om alla vill göra samma sak, hur ska då alla få göra det? Någon måste städa offentliga toaletter, någon måste städa plattan kl halv elva på söndagskvällen, någon måste köra sopbilen, det går inte att blunda för, det går heller inte att blunda för att ingen känner att det är deras kall i livet, that´'s it. Samtidigt som man vet detta så låtsas man inte om det, man blundar för det helt enkelt, och fortsätter drömma om sin lägenhet på rörstrandsgatan och sitt jobb som frilandsscenograf. Jag har ingen lösning att komma med, konstaterar bara att man kan bli himla bortskämd ibland som medelklasssvensson och kulturkonsument.
Jag vet inte om någon mer håller med mig men jag skulle nog kunna tänka mig att städa gator i ett år eller två för att lätta någon annans börda, någon som sliter ut sig år ut och år in och aldrig får se något annat än smutisga skolgolv, värkande ben och axlar för en skitlön... för att denna person någon gång får ägna sig åt sin passion i livet.
Eller skulle jag verkligen det? Det är ju så mycket lättare att bara hålla tyst, så får saker ha sin gång...
Valborg är över och första Maj är hälsad välkommen.
Är inte ute och demonstrerar och står upp för min sak. Istället sitter man hemma i sitt allra vanligaste tillstånd, nämligen framför datorn med ett skolarbete väntande, lämnat åt sitt öde i aktivitetsfältet, lagom trött, mest upplagd för att göra upp storslagna planer inför sommaren. (den flitige läsaren känner här igen sig från tidigare inlägg och småler "mycket snack och lite verkstad här")
Idéer som att köpa stora målardukar och sitta i vårt hörnrum och måla med juniregnet smattrande mot fönsterrutorna som inspirationskälla florerar fram och tillbaka i min hjärna, kanske kunde vardagsrummet fungera som replokal för vårt kommande musikkomponerande? Ibland skäms man lite över att vara så politiskt oaktiverad som ungdom av idag, jag menar inte att man skulle behöva hålla på något särskilt parti, men jag kan känna att det saknas ett brinnande intresse för vad som händer runt om i världen... Det är så lätt att alltid bara sitta och tänka på hur man ska utveckla sina konstnärliga sidor, sitta här i Stockholm resten av livet och drömma om en fullkomlig tillvaro. Spekulera om lägenhet i birkastan, ett jobb som journalist, fotograf, kanske egen företagare... starta ett mångfaldigt ungdoms café öppet för nya talanger med mysiga klubbar på kvällarna. Förutsägbart, ack så förutsägbart.
Om alla männiksor gjorde det som de verkligen tycker om så skulle vi få en bättre värld brukar folk säga och genast känna sig som bättre människor själva, men om alla vill göra samma sak, hur ska då alla få göra det? Någon måste städa offentliga toaletter, någon måste städa plattan kl halv elva på söndagskvällen, någon måste köra sopbilen, det går inte att blunda för, det går heller inte att blunda för att ingen känner att det är deras kall i livet, that´'s it. Samtidigt som man vet detta så låtsas man inte om det, man blundar för det helt enkelt, och fortsätter drömma om sin lägenhet på rörstrandsgatan och sitt jobb som frilandsscenograf. Jag har ingen lösning att komma med, konstaterar bara att man kan bli himla bortskämd ibland som medelklasssvensson och kulturkonsument.
Jag vet inte om någon mer håller med mig men jag skulle nog kunna tänka mig att städa gator i ett år eller två för att lätta någon annans börda, någon som sliter ut sig år ut och år in och aldrig får se något annat än smutisga skolgolv, värkande ben och axlar för en skitlön... för att denna person någon gång får ägna sig åt sin passion i livet.
Eller skulle jag verkligen det? Det är ju så mycket lättare att bara hålla tyst, så får saker ha sin gång...
1 comment:
Jo visst är vårt socialliberala/ nyliberala samhälle förlegat. Det låter ju fint att alla med egna medel ska kunna ta sig dit de vill och till samma nivå men hur ska det gå till när medlen och förutsättningarna är så olika? Förvisso kan kanske alla klättra lika många steg men då man har olika utgångslägen kommer man ju ändå inte lika långt.
Och så är det ju det här med den förhatliga prestigen.
Min "s"-tangent fungerar inte som den ska. S som i Siri. Apropå det, hur var studentskivan?
Vi hörs ikväll, för jag vet att hela stan vill ha oss.
Post a Comment